Vi ha nu kommit därhän, att den "perfekte" ryttaren - ridit rätt väg - i rätt tempo och takt - i rätt balans och i en sits där han (hon) inte stör hästen - men väl har möjligheter att understödja denne vid övervinnandet av hinder.

Grundkrav

Hästen måste tycka det är roligt att hoppa. Det bästa sättet är att kontrollera detta vid löshoppning. Läs dessutom vad jag skrivit i kapitel 6 "Synpunkter vid köp av häst".

Hästen ska också vara samarbetsvillig och "kall" i huvudet. Likaväl som det finns människor som är "idioter", likaväl finns det enstaka hästar som uppför sig som sådana. Dessa behandlas ej i detta sammanhang. Det är stor skillnad mellan att vägra och att bryta ut. Det sistnämnda är ren olydnad och emanerar i regel från dålig ridning och - är i regel orsakad av ryttaren.

Vägran kan däremot ha flera orsaker:

1. Hästen är rädd för att landa. Ont i kroppen (oftast i frambenen) vid landning. Skada? Veterinär!
2. Hästen vill inte anstränga sig (lättja). Saknar den kamplust som krävs av en tävlingshäst. Bygg upp konditionen och se om den ändrar sig. Väck hästen! Småhinder. 
3. Rädd för hindrets storlek (att slå i hindret). Bristande dådkraft och vek häst.. Gräv ned hindren (mycket små hinder). Mycket hoppning på små hinder. Detta för att hästen ska få självförtroende. Kan ofta bli bra tidshoppningshästar. Bara rida framåt.
4. Obehag vid avsprånget . Ryttare, som kastar sig bakåt och rycker hästen i mun. Bristande följsamhet hos ryttaren. Mantag. Utbilda ryttaren!
5. Rädd för nya hinder. Bristande dådkraft. Orsaken är oftast bristande rutin. Försvinner ofta efter hand utbildningen framskrider. 
6. Hästen kommer helt fel på hindret och stannar därför. Kan vara en klok häst. Men den häst, som ofta kommer fel visar motsatsen till klokhet. Den vill inte hoppa!

Hoppglada hästar

Hästen lär mest av sina misstag. Min erfarenhet vid hoppning är, att hästen endast tar rättelse av de fel han ådrar sig - om han själv har fått bestämma plats och tidpunkt för sitt avsprång. Det viktigaste är inte HUR han hoppar - det viktigaste är ATT han hoppar. Beröm honom därför alltid (med rösten!) när han hoppar - även om han ådrar sig fel. Ingen häst hoppar illa med avsikt. Vissa hästar rättar sig snabbt, andra behöver längre tid - göra fler fel.  Det lönar sig i regel att ge hästen tid under utbildningen - desto bättre sitter det.

Detta innebär, att utbildningen  går ut på, att lära hästen att själv söka finna rätt avsprångspunkt och att under samling (kraftigt undertramp) övervinna hindret. Det kräver också att ryttaren under detta arbete tränas att samverka (understödja) hästen i dennes strävan.

Det är detta, som av ryttaren kräver mod, järnnerver, beslutsamhet och kroppskontroll för att kunna samverka med hästen - just de egenskaper ryttaren själv kräver av sin häst. Vissa människor är födda med alla dessa egenskaper - ryttarbegåvningar med hästkänsla. Dessa ryttarna kan ofta inte beskriva vad de gör - de bara gör det som ska göras och gör det rätt. Ofta är det ryttarinnor, som ha dessa egenskaper. Måhända är deras muskelkrafter speciellt lämpade för att understödja och inte forcera hästen till att hoppa?

Det kan vara bra att veta hur hästen beter sig i samband med ett språng, för att därigenom i någon mån söka bli "förprogrammerad".

Språnget

Hästen med styv ryggkotpelare och ett fyrfotat däggdjur med mjuk ryggkotpelare (hund-, katt- och mårddjur) använder sig inte av samma teknik vid språng över hinder.  Hur hästen beter sig vid hoppning har länge varit känt av yrkesmän. Vad som framkallar det man ser, har däremot givit upphov till diverse olika teorier.

Efter många års studier av hästens sätt att hoppa och många sömnlösa nätter, kom jag under tidigt 60-tal fram till en helt ny egen teori, om vad som sker i hästen vid hoppning och vilka lagar som gäller - "Stavhoppseffekten".  Visserligen bröt min idé mot all gängse uppfattning, men eftersom jag till hälften är norrman, så har jag ofta motsatt uppfattning, vilket ibland kan vara bra. Många ha efter mina föreläsningar i ämnet helt anammat min idé. "Forskare" har t.o.m. framfört min teori i bokform och lanserat den som sin egen "uppfinning". Ingen nämnd men heller ingen glömd. 

Studera nedanstående bildserie av hur hästen utför språnget. 
Observera på bild II, att hästens framfötter sista gången var i marken vid A1 och A2.
På bild IV har hästens framdel höjts, franbenen är i luften och bakbenen på väg att landa vid D. Detta orsakas av den "stavhoppseffekt" -  frambenens uppbromsning ger mot hästens framdel. Farten har uppkommit genom anloppshastigheten och bakbenens frånskjut på bild I. Hästen gör ett "fyrsprång".
 

Bild I
Hästen har nu satt ned frambenen för sista gången. Bakbenen är i marken för näst sista gången. Han kan nu överblicka hindrets hitre del och bedöma kravet på samling (resning).Fysiskt har han nu möjligheter att "bromsa" med frambenen. Ju kraftigare han bromsar, desto snabbare sker framdelens elevationen. Med bakbenen kan han nu mer eller mindre "trycka på" för att öka kroppens rörelsehastighet framåt; dvs att öka det jag kallar för "stavhoppseffekten" av frambenen mot framdelen, som kan krävas om hästen kommer ur trav eller om galopphastigheten varit för låg. För att få ut stavhoppseffekt måste framdelen vara relativt låg (a 1).
En häst med dåliga  bakbensvinklar har svårt för att i detta läge att få hjälp av bakbenen enligt ovan, utan får mer förlita sig på grundanloppsfarten. Observera hur hästen i detta läge länger halsen och sträcker fram nosen.

Bild II
Hästen måste i sista galoppsprånget göra ett "fyrsprång" (vissa hästar kan göra detta i de två sista sprången) och har i detta moment "tryckt ifrån" med bakbenen. Detta resulterar i en ökad stavhoppseffekt mot framdelen, som nu börjat gå in på sin "elevationsbana" (nått höjden b 1). Bakbenen ha lyft, för att sättas ned på den plats hästen tänkt sig, nämligen vid D. Obs: Nacke och hals rör sig bakåt- uppåt.

Bild III
Framdelen har nu redan passerat rakt över den vänstra framfoten , vilket resulterat i att hästen böjt vänster framben för att lämna plats för vänster bakfot att gå förbi på väg fram till D. Han har nu framdelen rakt över det högra frambenet och kommer nu att börja böja även detta framben så att även höger bakfot kan nå fram till D. Framdelen har nu, genom stavhoppseffekten, nått sin högsta punkt (c 1) och frambenen ha gjort sin del av jobbet. De ska nu bara böjas ihop tills de nått över bommen då de börja fällas ut för landning. I detta fall har allt lyckats. Bägge bakbenen kommer att nå fram till D och vara ungefär lika långt fram. Hals och nacke kommer ytterligare tillbaka.

Bild IV
Alla benen i luften (hästen mycket sårbar för ändringar av ryttarens tyngdpunkt). I detta läge kan han oftast överblicka hindrets längd.
Observera de i stort sett raka bakbenen, den branta lutningen på bäckenbenet med den därav välvda länden och "låga" bakdelen. Halsen kan fortfarande vara på väg bakåt.

Bild V
Bakbenen ha nu nått punkt D och hästen har fått stor handlingsfrihet. Observera att bakbensförflyttningen från bild I till detta läge (D) måste ske mycket snabbt för att vara i marken för att fullfölja (öka) den elevationen, som startats av frambenens stavhppseffekt . Har denna uppåtgående rörelse avstannats och är på väg nedåt förmår ingen häst ändra på detta. Katastrof !
Observera i detta läge den låga bakdelen, de hoppressade bakbensvinklarna och det branta bäckenbenet; detta sker oftast inte genom "aktivt" muskelarbete" utan tvärsom - genom avslappning och har åstadkommits genom att när bakhovarna nådde D så har ekipagets tyngd genom den låga bakdelen genom tröghetslagen (hastighet, riktning och massa) pressat hop dessa ledgångar - spänt fjädern.. Läs om den första meningen i detta stycke. Handlingsfriheten innebär att hästen genom att använda hela "sträckarmuskelkedjan" kan elevera till önskad höjd och när hästen ser hindrets borte del - kan han "trycka av" med full kraft. 
Min erfarenhet säger mig att rakhasade hästar kräver högre fart än hästar med bättre hasvinklar för att hasarna genom den högre farten ska "tryckas" ihop.
 
 

Bild VI
Hästen har eleverat framdelen i önskad riktning och "spjärnar av".
Observera att nu har huvud och hals börjat röra sig framåt - nedåt.
 

Bild VII
Hästen svävar. I detta läge ska ryttaren "sitta vackert", ty här tas de vackra fotografierna. Hos den häst som hoppat enligt föregående - kommer bakdelen att "studsa uppåt" som en gummiboll. I detta läge kan hästen genom att spänna muskler på halsens undersida (den viktigaste är M Brachiocepahlicus) fixera huvud och hals och genom att använda vissa dorsla halsmuskler och långa ryggmuskeln "baklänges" - lyfta hästens bakre del - basculera..
 

Vissa iakttagelser:
Bilderna III och IV visar särskilt hur känslig hästen i dessa lägen är för en tyngdpunktsförflyttning framåt av ryttaren. Om detta sker, resulterar det omedelbart i, att hästen snarast möjligt vill få ned frambenen i marken för att klara balansen. Detta innebär, att hästen dessförinnan, mycket snabbt måste få ned bakbenen. Detta hindrar bakbenen att nå D (få "undertramp"), vilket i sin tur medför, att hästen inte kan elevera , utan har att välja på att "åka rakt fram" in i hindret eller rädda sig genom vägran eller utbrytning med tanken - här gäller det att rädda livet! Det är faktiskt bättre att bli lite efter i språnget.
Kom ihåg min grundregel: "Följsamhet är att med skänkeln hålla hästen framför sig - men vara med i rörelsen". Konsten är att kunna sitta still - vilket främst kräver goda nerver.
 

Att lära hästen taxera hindret

Ingen häst, som i frihet vill övervinna ett hinder ökar hastigheten (steglängden) de sista galoppsprången. Den häst, som galopperar bibehåller antingen hastigheten och "springer av" - eller så minskar han tempot (steglängden) under ökat undertramp (samling) - ser rätt avsprångspunkt - gör "ett fyrsprång" och hoppar. Vissa hästar bryter av till trav för att till slut "gör ett fyrsprång" för att kunna hoppa. Ett språng måste alltid föregås av ett "fyrsprång". Dessa realiteter ska dressören använda sig av vid utbildningen. 

Dressören måste inse, att hästen är en levande varelse, som bäst känner sin egen kropp och som bäst vet eller lär sig veta , hur han ska använda den för att lösa de uppgifter han ställs inför. Han tar lärdom av sina misstag och gör inte frivilligt om smärtsamma sådana.

Som häst räknat - är alltid hästen klokare än människan. Låt därför alltid hästen själv dra konsekvenserna av sitt handlande.

Riktningen

Första kravet på ryttaren var, att denne ständigt på den raka hästen ska bestämma riktningen. Detta betyder att hästen ständigt ska gå att "ställa" så att han ständigt ser vad han har framför sig.  Träna upp detta genom att alltid sträva efter att vända med inåtställd häst och att rida svängar (vändningar), som direkt följs av småhinder eller en cavalettiserie.

En lämplig övning är på medellinjen ställa upp olika småhinder, vilka stå bredvid varandra. Därefter trav efter fyrkantsspåret och från långsidan - ställa - vända -  rakställa - hoppa - därefter ställa - vända - bryta av till trav osv. Denna övning skapar lydiga och observanta hästar, som i god tid iakttar vad som finns framför dem och som förbereder sig för att övervinna eventuella hinder. Detta är den praktiska tillämpningen av "Daddes väggövning".  Ryttaren får absolut inte söka hjälpa hästen vare sig för att få det "att stämma" eller för att få hästen att hoppa. Nerverna!! Håll riktning, tempo, takt och hästen korrekt på tygeln. Gör hästen fel - låt honom dra konsekvenserna av detta. Beröm (BRAA) när han hoppar (även om han gör det som en kråka). Tänk på "två gånger i följd är en vana". Byt ofta varv. Hoppa hindren från bägge hållen. Så småningom komplettera hindren med studsar och dubbelhinder. Gör övningen både i trav och i galopp. Med 6 hinder på medellinjen ger detta minst 48 språng .  Denna övning lär hästen att inte ha "tummen mitt i handen" och han har ett minne - som en - just det - en häst. 

Tempo

Nästa krav är, att ryttaren ska bestämma tempot. Varje häst har sitt idealtempo för att hoppa hinder av olika typer och storlekar där i princip upprättstående hinder och mindre hinder tillåter ett lägre tempo men längdhinder och större hinder kräver ett högre tempo. Det gäller att prova sig fram, för att finna det tempo, som bäst passar hästen. Detta kräver, att hästen i samband med hoppning ska vara påverkbar när det gäller tempo. Oftast gäller det att lära hästen att inte "rusa" mot hindret.

Den häst, som lärts att öka hastigheten de sista längderna , som sker vid häcklöpning eller steeple-chase måste läras om när den ska skolas om till hoppehäst.  Det kan även gälla andra hästar, som ha fått ovanan att våldsamt vilja öka tempot (steglängden ) de 2 a 3 sista galoppsprången.  Denna ovana har oftast skapats av människan, vilket alltid försvårar "omskolning". Hästen har ju av den tidigare alfa-gestalten lärt sig att öka mot hindret. Nu ska han plötsligt göra tvärtom???  Detta är orsaken till, att allt blir så mycket enklare om det görs rätt från början.

Förutom övningen under "Riktningen" är det bra att arbeta dessa hästar i cavalettiserier. Både trav- och galoppserier ska användas och avstånden mellan bockarna bör hellre vara något korta än långa. Hästen ska lära sig hörsamma ryttarens anmaning att korta tempot (steglängden) mot hinder. Anmaningen är kramningar i tygeln, en lugnade röst och en lugn, stadig men följsam sits. Lämpligt avstånd i studsserie 1 m för varje 100m-tempo. (350 m-tempo kräver 3,5 avstånd mellan hindren). Avstånden mellan travbockarna avpassas efter hästen. Här är det fördelaktigt att ha en medhjälpare, som hjälper hästen genom att minska (öka) avstånden mellan bockarna. 

Lär hästen att ur det något friska travtempot genom kramningar i handen korta tempot något (samla sig ) när den nalkas serien. Genom serien ska handen vara still och vid behov även kunna "mjukna". Denna avslappning är en avslappning av hand-, arm- och axelmuskulaturen.

Målet börjar skymta, när hästen av sig själv mot travserien vill bryta av galoppen till trav och /eller självmant kortar (eller ökar) travstegen. [ Om hästen gör rätt i att öka de sista stegen krävs mycket stor erfarenhet och skicklighet för att kunna bedöma].

Denna övning kan kompletteras med, att ryttaren rider en enkel hinderbana; startar i galopp men bryter av och hoppar alla hindren ur trav. Varje gång hästen hoppar ett hinder blir det automatiskt galopp, så det gäller att inte sova. Konsten är att bryta av direkt efter en landning. Vid behov ta igenom till halt (kom bara ihåg riktningen) även om den går igenom först framför nästa hinder. Klappa hästen och när den har blivit lugn - skritta därifrån och börja om på ny kula. Den ryttare som har dresserat sin häst enligt tidigare anvisningar har i regel inga bekymmer i dessa avseenden. Allt går ut på, att försöka få hästen att förstå, att hoppning kräver ingen rusning.

Så småningom börjar hästen när han ser hindret - självmant bryta av till trav. Nu gäller det!! När detta börjar bli en vana - ryttaren känner att hästen tänker bryta av - smacka lite - sitt still och trampa hälarna lite mer neråt-framåt -  så fortsätter hästen att galoppera - men lugnt. BRRAAAa. Fortsättningen blir som en balansakt på slak lina -  så småningom blir allt lite stabilare. 

Slutmålet är, att hästen i samband med hinder, ska bli ridbar i de olika tempon, som ryttaren begär och som kan komma ifråga vid hoppning. 

Tänk på att vid träning i extremt lågt tempo ska hindren vara låga. Ju mer hinderhöjden närmar sig hästens kapacitet desto mer ska tempot närma sig idealtempot. Träning i studsserier är dämpande på tempot men uppammar snabbheten i benen och i reaktionerna.

Lugn, tålamod , gott humör och förståelse för hästens mentalitet och därav uppkomna problem måste känneteckna allt arbete. Tänk ständigt på sitsen. Ryttaren ska vara som puckeln på kamelen. Ett nödvändigt ont - men vara still. Ur puckeln kommer vätskan - ur ryttaren kommer smackning.

Kom ihåg - hästar, som kräver mycket arbete vid inlärningen bli ofta de bästa - arbete lönar sig. 

Balansen 

Ryttaren måste ständigt tänka på hästens balans. En hoppehästs balans (bärighet) spänner över ett mycket stort register. Bra mycket större än vad som gäller för en dressyrhäst. 

Från en landning där all tyngd hamnar på frambenen genom galopp i olika tempon med skarpa svängar fram till ett avsprång, som kan kräva en maximalt undertramp - elevering med maximalt frånskjut. Där förekommer verkligen hela skalan mellan de två ytterligheterna - på frambenen och - på bakbenen. Hästen måste därför under all denna verksamhet  "gå korrekt på tygeln" för att ständigt kunna hållas (vara) i balans.  Det var detta Henri St Cyr menade då han sa: "Den som inte har ridit hoppning kommer aldrig förstå dressyrens idé."

Den ryttaren som rider en häst, som hela tiden är "korrekt på tygeln" (nacken ständigt halsens högsta punkt och nosen framför lodplanet genom ögat) kan ständigt påverka hästen tempo, grad av samling (bärighet) och ändringar av riktning. Den hästen landar visserligen på frambenen men sätts därefter i balans.

Dagens fuskridning att på olika sätt "knäcka hästen" för att skapa "lydnad" - går fort och är lätt som en plätt - men är endast en chimär.

"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öcknen bort" gäller lika väl i dag som på E Tegnérs tid. Genom att knäcka hästen kan ryttaren endast skapa ridningens "kadaverdisciplin" men han kan inte själv skapa korrekt samling (bärighet) hos hästen.  Vid hoppning kan viss påverkan bli möjlig - när hindret fått hästen att höja huvudet och föra  fram nosen. För att den "knäckta" hästen ska detta, rider därför de flesta "hästknäckare" hoppning med olika former av "hackamor". 

Läs hela min Hemsida så förstår Ni både hur och varför Ni ska utbilda hästen så att den kan ridas i rätt balans (bärighet ) inte bara till namnet utan även till gagnet. 

Sitsen

Den perfekta sitsen innebär, att ryttarens tyngdpunkt ständigt sammanfaller med hästens - återigen kamelen med sin puckel.  Ryttaren har att välja på att sitta i (på) sadeln eller stå i lätt sits med mer eller mindre högt skrev. En rätt avpassad martingal säkerställer, att tygeltagen alltid verkar i rätt höjd.

Vilken sits ryttaren väljer beror på avsikten med inverkan - drivande, förhållande, understödjande, följsam eller ….? Många hästar kan bli lugna om ryttaren sitter och hetsiga när han (hon) står i lätt sits. Det gäller vid hoppning att i första hand hitta den sits som passar hästen - sitta eller stå? Om bägge sitsarna passa hästen - välj då den, som passar Dig bäst!
[En parentes i detta sammanhang: "Om det gjordes rätt i alla ridskolor, som vuxit upp som svampar ur jorden, skulle dessa huvudsakliga uppgift vara att lära eleverna att till fulländning behärska de olika sitsarna - även om eleverna inte skulle tycka det var så roligt".]

Jag rekommenderar alla ryttare att tänka igenom frågan ;" Hur upplever hästen mig och mina hjälper när jag rider honom": 
I lodrät sits med låren i stort sett lodräta. Knäna nästen i linje med lodlinjen genom höften. Ryttaren verkar sitta påfallande mer på blygdbenet - än på sittbenen (sätet)?
I lodrät sits med låren sluttande framåt och knät tydligt framför lodlinjen genom ryttarens höft?
Om jag sitter i lätt sits?
Om jag  står i lätt sits?

Jag har mina aningar men kan inte med fullständig säkerhet avge svaret . Kan Du? 
Hästen kan!! Eftersom hästens uppfattning i denna fråga måste vara den viktigaste torde frågeställningen inte sakna intresse.

Hästen, liksom andra djur, har i sina gener instinkter, som lärt honom att underordna sig alfafigurens krav på lydnad. Detta för överlevnad. Därifrån kommer förmodligen det gamla talesättet: "Den man älskar - den agar man". Byt ut verbet aga mot "Låt inte hästen vinna (fuska) - för att Du ska bli populär". Hästen ska respektera och med alla sina sinnen lyssna på och lyda sin ryttare. 

Ryttaren måste lära sig att exercera in allt, som hittills är skrivet i denna bok, så att allt blir betingade reflexer.  Se till att exercera på små hinder. Det är lydnaden som ska exerceras - inte prestationer. Under hoppningen ska inget tänkas - det ska handlas. Det ska tänkas efter - före. Efter hoppning sker en utvärdering och då dras slutsatser. Dagliga kontroller av hästens både kroppsliga och mentala status måste ingå i rutinen. Minsta förändring måste beaktas.

Nästa avsnitt (D) blir "Hinder och hinderuppställningar vid utbildningsarbetet."