Bild 1 
Korrekt sits under hoppning. Kan användas både under transportsträckan och vid anridningen. Handen "buren". Vilket tillåter hästen frihet att höja nosen och föra den framåt. Skänkelläget  håller hästen framför ryttaren  och mot bettet. Överlivet lagom med i rörelsen. Skulle denna häst ridits i mer "lätt sits" skulle handens plats varit vid A och tygellängden  som den nu är vid A. Ev martingallängd bör räcka till ungefär A.

Grundläggande krav:
Lämpligt kan vara att ekipaget först ska träna ridning av en hoppbana med utstakad väg och där 2 eller 4 stöd markerar hindren. "Banan" ska ridas enligt p 1-5 (se kap 9 del A) tills allt går perfekt. Därefter läggs bommar på marken, som hinder. Samma förfarande som tidigare. Vid nästa övning skapas hinder av 2 snedställda bommar som skapa ett kryss. Därefter vågräta bommar med en tändsticksask eller sockerbit på mitten av bommarna. Variera banans sträckning. En gång är ingen gång - två gånger i följd är en vana. Den regeln ska följa alla ryttare genom livet. Undantag finns - men de är sällsynta. När ryttaren i en perfekt sits - två gånger i följd - kan rida en bana med korrekta vägar, i rätt tempo, takt och balans är grunden lagd. Svårare än så är det inte. 

Är det verkligen så enkelt? Finns det inga svårigheter? Var lugn, svårigheterna kommer fortare än Du anar. Enligt min erfarenhet finns det tre stora orsaker till att det börjar spåra ur:
1. Ryttaren börjar fuska , slarva vid dressyrarbetet och håller sig inte till de klara spelregler hästen fått lära sig i grundarbetet. 
2. När hästen vid hoppningen gör ett fel, ändrar ryttaren sin ridteknik, för att inte få fler fel. 
I stället ska samma teknik användas hela banan under noggrann kontroll av hästens Reaktioner. Hästen han måste få tillfälle att själv dra konsekvenserna av sina gjorda fel.  Hästen ska efter ritten belönas som vanligt. Först därefter ska ritten noga penetreras - slutsatser dras - eventuella justeringar av ridtekniken, som  ska utprovas vid förnyad framridningen. Hemtransport? 
3. Ryttaren tappar nerverna och litar inte på sin häst och på det, de tillsammans ha kommit fram till under träning.

Hinder ha en otrolig förmåga att testa ryttare. Därför gäller det skapa spelregler som gäller vid all ridning av hästen vare sig den sker i sol, i dimma , i regn , både i helg och söcken. 

Detta är de grundidéer och krav ,som ligger till grund för min syn på hoppning. Denna del är den första i uttrycket: "Det är lätt att säga tulipana ros". Nästa del av kapitlet blir fortsättningen: "Det är svårare att göra den".

"Det är svårare att göra den"

Jag vill ytterligare utveckla och förtydliga vissa av de detaljer, som behandlades vid arbetet på släta marken.
Först några synpunkter om vad ryttaren bör beakta. Vid hoppning vänjer jag hästen att fatta galopp ur skritt på lång på lång tygel. Personligen brukade jag alltid ge en liten smackning (kk.). När hästen då fattar galoppen håller han normalt huvud och hals i den ställning han vill för att se framåt, "nosens arbetsplats" och där vill han i regel även hålla huvudet när han nalkas hindret. När han fattat galoppen, tar ryttaren omedelbart mjuk förbindelse med hästens mun och med en buren hand. Se bild 1. Där är handens "arbetsplats". Samtidigt intar ryttaren mjukt den ställning (sits) han önskar - (sitter i Daddesitsen, sitter i lodrät sits, sitter i lätt sits eller reser sig och står i lätt sits) och berömmer (brraa). Den burna handen ger hästen ständigt möjlighet att något höja huvud och nos utan att ryttaren riskerar att hästen "kröker" halsen och blir hängande i truten (med 3.halskotan högst ) och på bogarna. 
 

Bild 2
Den perfekta  avsaktningen på hoppehästen.
Underskänklarna håller hästen fram till bettet och framför ryttaren. Överlivet väger samtidigt bakåt och sätet är i luften och stör inte hästens rygg som är fri att  välva sig vid bakbenens undertramp. Observera att händerna måste vara tillsammans så att bettet verkar rakt bakåt genom hela hästen. Hästens ska vara rak och avsaktningen ska ske på rak linje. 
Denna avsaktning sker automatiskt vid Daddesitsen.

Öva galoppfattningar och avbrott - gärna till överdrift. Gör övningen bland småhinder. Lägg ut cavalettiserier av bommar. Variera! Prrooa, smacka, NEIJa, BRAAa, sjung. Rid Daddes tango. Fatta dock alltid galoppen ur skritt på lång tygel. Runda hindren i trav, i galopp och i skritt. Galoppera mot cavalettiserien men bryt alltid i god tid av till trav eller skritt och trava eller skritta genom serien. Tänk på att genom serien ska ryttaren kolla riktning och tempo. Vill hästen galoppera så låt honom göra det - men i travtempo. Efter ett tag så upptäcker han att det är lättare att trava. Kom ihåg, att ryttaren ska behärska riktning och tempo. Hästen ska lyssna och lita på ryttaren men ha ögonen med sig och ha full kroppskontroll. Då och då - hoppa ett litet hinder, men kontrollera riktning och tempo. Hästen får aldrig öka de sista galoppstegens längd. 

Ryttaren upptäcker snart om hästen har hög eller låg stresströskel vid arbete. Är den låg - lägg ofta in skritt på lång tygel och lugna övergångar; bryt alltid av galoppen över trav till skritt.
När det gäller hinder; är tröskeln låg - få hinder i följd. Övningen är främst till för, att det ska bli en dialog mellan ryttare och häst - då först blir det ett ekipage, där de båda lär känna och lita på varandra.

En gyllene regel är: "Har ryttaren en gång sagt till hästen att ej hoppa ett hinder, får han därefter aldrig ändra sig och begära, att hästen ska hoppa hindret vid den anridningen. Bryter ryttaren mot denna regel, kommer den hästen aldrig att lita på ryttaren i fortsättningen, ty den ryttaren följer då inte den spelregel, som säger, att "lagt kort ligger" och hästen ska få ha fått möjlighet till att taxera hindret. Däremot kan (och ska) ryttaren avbryta hästen från att hoppa om hästen bryter mot spelreglerna efter han fått tillstånd att hoppa. Observera, vikten av att spelreglerna alltid måste följas och att jag säger "fått tillstånd" att hoppa. Det första uttrycker all grund för dressyr och det andra säger vad som måste känneteckna en bra hoppehäst. Nu är ekipaget sammansvetsat och i stånd till att rida "vägar" (transportsträckor), halvhalter och anridningar som ska resultera i "Språnget".
 

Över hindret
 

fig.1

  fig.2

  fig.3

  fig.4

  fig.5

  fig.6

  fig.7
 

Observera  vid bildserien  "Över hindret",  att underskänkelläget  hela tiden är detsamma i förhållande till lodlinjen. Detta  skänkelläge erhålles om ryttaren hela tiden trampar hälen nedåt-framåt. Höftvinkeln  och knävinkel minskas genom att dessa vinklar "trycks samman" genom hästens och stigbyglarnas hastiga rörelse uppåt. Detta förutsätter att överlivet i samband med avsprånget är "med i rörelsen" (framför lodplanet). 
 
 

Övergången till anridningen

För att nå fram till "Språnget" krävs en anridning. Börja anridningsträningen genom att bedöma (bestämma) den punkt där hästen lämpligast bör "springa av", "avsprångspunkten" (1 - 1,5 m före hindret). Stega 4 galoppslag bakåt (4x 3,5 m). Från den platsen titta på hindret, märk ut platsen. Härifrån ska anloppet starta med hästen i balans. Bedöm nu var transportsträckan ska sluta för att få hästen i balans så att anridningen kan börja på just denna plats.

Träna nu att rida ridandet av transportsträckan + halvhalten, som ska vara klar på exakt rätt plats. Träna detta mycket så att "dina ögon lär sig se avståndet". 

Anridning

Tänk alltid på, att under galoppen hålla hästen rak och med skänklarna väl framme hålla honom stadigt fram mot bettet. Observera, att den stadiga skänkeln ej ska ge ökad hastighet - den uttrycker endast ryttarens beslutsamhet. 

I god tid innan anridningen måste hästen vara i balans. På omkring 4- 5 galoppsprångs avstånd rikta hästen nos mot hindret. När han uppfattar hindret ska han spetsa öronen och "suga" famåt. Med detta säger (frågar) hästen :"Där är ett hinder. Ska Vi hoppa? Ryttaren har nu två alternativ. Antingen säga han Nej genom att vända bort hästen huvud - eller att göra halt. Vill han däremot svara Ja, så sker det genom att han mjuknar i handmusklerna och låter hästen öka - till idealtempot - då knyter han handen och bibehåller hästen i detta tempo och i rätt riktning tills avsprång sker. Ryttaren måste vara absolut stadig i kroppen. Skulle inte hästen inte "suga mot" (fatta hindret) "kickar" ryttaren till med sporrarna , pang-pang, samtidigt som han smackar kkk - därefter blick still - med stadigt framåt-nedåt trampade hälar - blicken mot målet, som är på andra sidan hindret; hela tiden beredd att om hästen frågar (tvekar) - smacka kkk. Detta är hoppningens kanske tjusigaste tillfällen, ty här sätts ryttarens nerver på prov . Vid dessa tillfällen kan ryttare genom sitt lugn och sin beslutsamhet skapa en häst. Här skiljs agnarna från vetet - främst i avseende på lämplig hinderryttare!?!? 

Fram till detta moment kan sätet vara på sadeln. Observera skänkeln håller fram hästen , överlivet med i rörelsen och armarna helt sträckta men med förbindelse. I detta läge måste ryttaren "våga" att vara still, ty nu kommer den tidpunkt,  när sätet börjar lämna sadeln och handen med bibehållen förbindelse "gå mot" överlivet. Om ryttaren "stirrar mot hindret" verkar  avsprånget att bli mycket tidigt men det blir bara "flott" - inte långt, ty bakbenen kommer ju att hamna vid A. 

Observera att ryttarens blick är mot en punkt bortom hindret.

Hästens huvud  och hals börjar "gå bakåt-uppåt", vilket gör att även handen "går bakåt". Denna känsla förstärks hos ryttaren beroende på,  att  samtidigt börjar  sätet lämna sadeln och överlivet börjar röra sig mot vågplanet på grund av att höftvinkeln "trycks samman" av stigbyglarnas rörelse uppåt. Ryttaren på denna bild är något "efter", vilket understödjer avsprånget men som kräver en fortsatt fin balans och höftvinkel. 
 

Slutet blir 

För en ryttare med anlag går detta som en dans - för oss andra krävs det mycken träning. De ryttare som få hästar att hoppa rätt gör i regel allt rätt i de avseenden hästen anser vara väsentliga. Det är viktigt för tränaren att kunna se vad som är väsentliga och vad som är onödiga rörelser. Det finns ett gammalt engelskt ordspråk vid skytte, som säger :"Hellre bomma i riktig stil än att träffa i felaktig". Jag säger samma vid hoppning, men var försiktig med ändringar så att Ni inte "Kastar ut barnet med badvattnet". 

Nästa avsnitt blir "Hästens utbildning".

Illustrationer i denna artikel av Ann Gustavii