| Etapp nr 2
En liten repetition i ridningens teori. Den "raka hästen" ska ständigt röra sig i balans med nosen framför lodplanet genom ögat och med nacken som halsens högsta punkt och med en stadig och jämn förbindelse med ryttarens hand. Även i samband med olika rörelser och tygelhjälper ska i princip den oförändrade huvudställningen bibehållas. Fotflyttningen ska vara taktmässig och regelbunden osv. Den sneda hästen rör sig oftast med något förböjd hals och det ledande tygeltaget resulterar i, att endast nos och huvud "följer med". Hästen rör sig, "hängande" i den inre tygeln, i den "yttre bogens riktning" och avlastar därmed sitt inre bakben. Den sneda hästen använder sig av sina två framben + ryttarens hand för att finna sin "balans" ; det klassiska uttrycket är: "Hästen har skaffat sig det femte benet i munnen". Snedheten gör således hästen både olydig och "fem-bent". Detta leder dessutom till att ena sidans ryggmuskulatur hämmas i sitt arbete och detta har vissa skadliga följder. Kan också uttryckas med: Halsen "förböjs" (viker sig) i den felaktiga (mjuka) sidan = "schokoladsidan". Två (2) framben + ryttarens hand tar emot den fallande tyngden och ett (1) bakben (det som arbetar under hästens tyngdpunkt) utför det verkliga arbetet. Vid rörelse i motsatt varv (den stela sidan = hederliga sidan) "förekommer" hästen ofta ryttaren genom att "köra ut" ("tränga" sig före ) med bogen, samtidigt som den ånyo avlastar samma bakben - gör sig olydig fram och en-bent bak. Det första ska förhindras genom att linföraren (ryttaren) kräver "ställning" innan någon vändning påbörjas. (Läs Daddes grundregler). De mest synbara resultaten av dessa felaktigheter benämns ofta: Hästen "går bakom hand", "har spottat ut bettet", "går felaktigt på tygeln", "förböjer sig", "går på bogarna", "kör ut bogen", "är olydig" , "är fembent". De är alla "yttringar" på samma symtom - den sjukdom, som uppstår när felaktig ridningen har gjort "hästen sned". Det är hästens HIV, vilket som regel leder till en ofta smärtsam och för tidig död och som kunnat undvikas genom riktig ridning. På liknande sätt som "Daddesitsen" och "Daddegrimman" (Hemsidans Bok, kap7 del 2) ska ses som medicin för en, genom felaktig grundridning, "sjuk" häst så kan även Thorsten Dyrssens linlöpningsmetod bota denna "sjukdom". Jag förutsätter nu, att Du och Din häst behärskar det som sagts i etapp nr 1. Du förstår nu säkert orsaken till den gamla men viktiga regeln: "Kor vänds åt vänster - men hästen ska alltid vändas åt höger". Detta kräver att hästen ovillkorligen ska följa det ledande tygeltaget genom att flytta framdelen (kryssa frambenen) i tygeltagets riktning. Detta för att inte den som leder hästen ska bli trampad i vändningen. Som en enkel följd kommer då "Behärska bogen så behärskar Du bakdelen, behärskar Du bakdelen så behärskar du hasen och behärskar Du hasen så behärskar Du hästen" ( Daddes grundregler). Hästen ska vara "flyhänt och lätt " i bogpartiet men stabil i bakdelen. Vi gå nu till linlöpningen. Utförandets teori. Linlöpningen utan inspänning är en garanti för att allt arbete endast sker för enkelsidiga (lösgörande) och framåtdrivande hjälper och att dressören aldrig kan tvinga hästen till samling och ej heller tvinga den in i en för hästen onaturlig kroppsställning. Alla former av inspänning är således uteslutet, ty avsikten är att på naturlig väg - få hästen att "hitta sig själv" - under samspel med dressören. Vid "linlöpning á Thorsten Dyrssen" ska "ekipaget" röra sig omväxlande på böjda och raka spår med mellanliggande oväntade men tydliga och effektiva "hörnpasseringar". Allt är beroende på hur hästen ser ut när den rör sig och vad den gör vid "hjälpgivning". Slutmålet är att den raka hästen, lätt inåtställd med nosen framför lodplanet genom ögat och med tydlig men lätt förbindelse på linan, i bägge varven ska röra sig i balans och med regelbunden gång och där linföraren med sina hjälper ska kunna få hästen att vända inåt ("lyhördhet" för ledande "tygeltag"), att gå rakt fram (lyhördhet för eftergift) samt för tempoväxlingar (lyhördhet för förarens rörelser och för eftergifter och förhållande tygeltag). Samma följsamhet, samspel och elegans som utmärker ett danspar av klass. Vid all linlöpning ska linföraren ständigt "röra sig med" hästen. Bakom bogen är platsen drivande - framför bogen är den dämpande. Linförarens sätt att röra sig har således stor betydelse. Även genom linan kan mycket "sägas"(både vad avser riktning, eftergift och förhållning). Pisken kan användas till att "hålla ut" hästen på linan. Den kan även mana på ett bakben och den kan även användas för att "väcka" hästen och för säkerställa att hästen rör sig framåt. Detta innebär att linföraren, genom sitt eget sätt att röra sig i kombination med röst, pisk och det som sägs genom linan, kan få hästen att röra sig på det sätt han eftersträvar. Den krassa vägen till slutmålet Börja alltid i "schokoladsidan". I detta fall vänster. Linan i vänster och krökpisken i höger hand - med snärten framåt och riktad tydligt bakom hästen. Med relativt kort lina (1-5 dm) genomdrivs att hästen något "inåtställd" rör sig på en liten volt (diam= 5-6 m). Linförarens "volt" blir således 4- 5 m.. Genom smackning, ev understött med pisksnärt. sätts hästen i trav, linan löper ut genom handen och fångas upp när linan har blivit 3- 4 m. Föraren rör sig hela tiden med hästen och bibehåller lätt förbindelse genom linan. (Föraren måste alltid genom att studera hästen undvika eventuella "kosparkar"). "Halvhalten" tas genom att föraren genom förhållning, eventuellt med halt, får hästen att med framdelen vända inåt (vändning på bakdelen?) åtföljt av eftergift eventuellt "gå med hästen". Observera att "halvhalten" tas som ett ledande "tygeltag" som - genom att de tvinga frambenen sidvärts - "bringar" hästen ur balans och som "för in" hästen över det inre bakbenet, som därigenom kommer i ett "bärande " arbete. Det gäller nu att studera hur hästen uppträder vid dessa halvhalter. Det finns två skilda ageranden. a) I det ena fallet följer hästen villigt det ledande lintaget, genom att kryssa frambenen och utan att förböja sig. Det inre bakbenet rör sig fortfarande väl in under hästens medellinje (tyngdpunkt) och när föraren "följer med" går hästen villigt ut i tangentens riktning. Utmärkt. Byt varv. b) I det andra fallet (felaktiga) rör sig hästen hela tiden något förböjd med det inre bakbenet utanför tyngdpunkten (närmre linföraren); tyngdpunkten mer över det yttre bakbenet. Vid "halvhalten" förböjer sig hästen ytterligare och genom att "hänga sig i linan" söker den dra med sig föraren - och lyckas ofta. 1- 0 till hästen. Eller gör den vändning på framdelen och stannar upp vänd mot föraren. 1- 0 till hästen. I bägge fallen har hästen vunnit genom att "hålla kvar" tyngden på bägge frambenen + handen och "fara runt" med bakdelen. Hästen är övertygad om, att han handlat rätt och är segrare; vilket även är den beklagliga sanningen. Nu gäller det att vända förlusten till vinst!!! För ut hästen på spåret under prat och vänlighet men var noga med att Du för ut framdelen till spåret genom att använda yttertygeln. När hästen travar ute på linan ska föraren genomdriva att medelst linan dra hästens nos "snett bakåt", så att hästen ovillkorligen tvingas att med nos, huvud och framdelen följa "lintaget" genom att kryssa frambenen och föra in kroppen över det inre bakbenet. Detta medför att det inre bakbenet tvingas till mer vinkling av lederna, mer uppbärande av tyngd , vilket även accentueras genom att det yttre bakbenet måste ta ett något längre steg. Detta är det kritiska momentet. Med pisken måste hästen förhindras att stanna. För att uppnå detta - för att vinna - kan det krävas att linföraren med viss styrka, bibehållet lugn och rätt avpassad röst rör sig "snett bakåt-inåt" När hästen "följer" linan och kryssar både fram- och bakben blir den "lätt" i handen och då gäller det att raskt "gå med". Hästen måste nu dels belönas genom att få "sträcka ut" halsen, som då närmast blir konvex - och avlasta det inre bakbenet och röra sig rakt fram några steg för att återfå framåtbjudningen innan samma procedur upprepas. Så många gånger som krävs tills hästen svarar korrekt för lätta hjälper. Hela tiden prata och beröm när hästen gör rätt. När det börjar gå bra - sluta och led till stallet. Nästa dag samma övning. Gå då även över i andra varvet. Variera. Det viktigaste som har skett är följande: Hästen har "olastad" tvingats att med lätt förbindelse följa den "ensidigt" fästade linan och håller huvud och hals i den mest praktiska och kraftbesparande ställningen. Hästen har genom det ensidigt verkande, ledande tygeltaget tvingats att arbeta med den mjuka sidans bakben - vinkla ihop alla lederna , bära och skjuta från - varje avkall på detta har inneburit en direkt korrigering, vilket resulterat i att hästen nu fogar sig i detta. Genom denna övning har ett bakben i taget fått utföra samma arbete, som sker vid samling.!!!! Förr eller senare kommer hästen under övningspasset att försöka "bryta sig loss" från allt och alla - "vild strejk". Det är både naturligt och vanligt. Flina och lugnt driv igenom övningen. Efterhand som hästen blir starkare i sitt svaga bakben kommer den ärliga lydnaden. "Strejkförsöken" bli svagare och börja snart lysa med sin frånvaro. Dressören måste vara förstående, vänlig, lugn, positiv och envis!!! Denna övning bedrivs lämpligen under en veckas tid och upprepas då och då. Hästen slipper då ryttarens tyngd, blir fräsch, rak och lyhörd. Dressören tvingas att se, känna och om möjligt tänka - kanske främst på vikten av korrektheten i grundhjälperna. Jag vet, att om detta genomförs på rätt sätt kommer hästen att bättre både förstå och uppskatta sin ryttare. Personligen bedrev jag ofta den här övningen. När samspelet blev närmast fulländat genomförde jag den både i cavaletti-serier och som hoppning. Då framgick mycket tydligt, att hästen själv väljer sin bästa balans, kropps- och huvudställning efter uppgiften. Törnbotten 1999-11-13 Dag Nätterqvist VBF GSR Viktigt PS
|
|