I början av varje ridpass får mina elever alltid först rida "träningsoverallen". Det gäller både med yngre och äldre hästar och innebär att de först skritta några minuter. Därefter rider de i trav , lättridning , på ridbanan. Omväxlande på fyrkantsspåret och stora volter och andra vägar lämpliga för häst i fri trav. Ofta byte av varv.. Ryttaren har upprätt överliv, intill varandra burna händer med mycket lätt förbindelse med hästens mun. Växlar då och då med nedsittning.

Efterhand övergår traven i galopp. Samma sak i galopp men då sitter ryttaren i sadeln. Under denna ridning gäller "aktiv passivitet" ("Daddes paradox"), vilket innebär att ryttarna med sin kropp är passiv men hjärnan är aktiv - för att studera hur hästen uppträder - vad han tänker, om han är orolig för något och det viktigaste - hur hästen rör sig. Ryttaren ska vid denna uppvärmning inte försöka få hästen att gå "i hållning", då detta dels inte medger fri blodstransport till halsens alla muskler och dels inte visar hästens naturliga sätt att vilja bära sitt huvud.

Tränaren anger endast ev tempoändring, för att ryttaren ska hitta det tempo, som får hästens bakbensvinklarna att röra sig bäst. "Träningsoverallens" uppgift är tvåfaldig. Den fungerar dels som uppvärmning och uppmjukning och dels visar den hästens form och sätt att röra sig. Rör sig hästen naturligt och bra är allt gott och väl. Alla är nöjda , glada och stolta.

 bild 3 

bild 4

I dag förekommer ett stort problem med äldre ridna hästar. De flesta visa tendenser till att vara "knäckta" (bild 2, 3, 4). Resultat av felaktig dressyr. Om ryttaren haft hästen ett antal månader blir det största problemet oftast - att få ryttaren att inse, att detta fel hos hästen är orsakat av ryttaren själv. Det är tyvärr så, "att det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än att få en ryttare att inse att han ridit (utbildat) sin häst felaktigt". Ofta sitter ryttarna med felaktigt underskänkelsläge - för långt tillbakadragna och dessutom oftast med drivande (klämmande) underskänklar. 

När "träningsoverallen" är genomförd, vet tränaren och ryttaren (?) vad som i första hand behöver bli förmål för dagens fortsatta utbildning och som främst går ut på att förbättra hästens och ryttarens svagheter. Detta innebär då - eftersom varje dressyrarbete alltid börjar med "träningsoverallen" , att varje dags arbete under lång tid, åtgår till att i första hand rätta till de eventuella fel, som finns hos såväl häst som ryttare. Detta kräver mycket arbete, stort tålamod, stor självkritik, mycket arbete och stort tålamod och ännu mer självkritik. Knäckta hästar ha blivit offer för felaktig ridning och ska inte få lida för detta. Det innebär att dressyrarbetet ofta måste avlösas av annan mer lustbetonad sysselsättning, som kan användas för att på "lustens vingar" bidra till att eliminera detta grundfel. Lämpliga övningar kan vara "Daddes tango" löshoppning, hoppning, "Daddes tango" jaktridning promenad, klättring, trav och galopp i uppförsbackar , korrekt linlöpning , "Daddes tango" osv.

Det kan verka mycket av Daddes tango, men min erfarenhet är, att insprängt fotarbete i ridarbetet ofta gör susen. Det är inte att förvänta sig (kräva), att hästen ska blir ridbar innan den går korrekt på tygeln . Det innebär alltid, "att nacken ska vara halsens högsta punkt och att nosen ska vara framför lodplanet genom ögat." ( Det innebär att den lodräta linjen genom ögat ska gå genom hästens mungipa och detta i sitt bakre läge).

bild 6

bild 7

bild. 8 "Daddesitsen"

Bild 5 visar häst som är "hel" men ännu ej färdig. Bilderna 6 och 7 visar häst som är på tygeln. Ryttarens första åtgärd måste vara att få hästen att gå korrekt på tygeln, ty då först, kan den ridas och röra sig i kroppslig harmoni och med full kontroll över sin kropp, vilket är en förutsättning för riktig ridning och som ska skapa en dialog mellan ryttare och häst.

Att komma dit är i regel inte så svårt - men det tar tid och kräver att ryttarens kunskap, mentalitet, sits och inverkan från början är riktig. Att reparera en knäckt häst är däremot svårt. Jag kan bara en väg ur eländet och det är att rida hästen i en sits , som av många kallas för "Daddesitsen" (bild 8). Jag har själv uppfunnit den och säger att den är "penicillin för sjuk häst". 

Idéen för denna sits är följande: Den knäckta hästen måste förmås lära sig att själv använda sina dorsala (på ovansidan liggande ) halsmuskler och nackmuskler för att hålla huvud och halsens främre del i rätt ställnning. Ryttaren måste då sitta på hästen med stadigt säte, rak rygg , händerna tillsammans och omedelbart framför sitt bröstben och med mycket lätt förbindelse med hästens mun. Hästen ska förmås att själv bära sitt huvud och halsens främre del på ett sätt, som tvingar hästen att tydligt (kraftigt) använda sina dorsala halsmuskler och nackmuskler - därav den långa tygeln och den relativt höga handen. Alla förhållningar och eftergifter sker med ryggen (överlivet) och inte med armarna. Detta är orsaken till, att händerna ska vara omedelbart framför ryttarens bröstben. Varje häst kräver sin speciella höjd av nosen, vilket resulterar i, att varje ryttares längd bestämmer var på bröstbenet händerna ska vara (från halsens nedre del till solar plexus). Ofta är höjden mellan bröstvårtorna (vid födseln) en lämplig höjd. Ryttaren håller hästen framför sig i knän och vader (underskänkelns övre del). Drivning sker med rygg och smackning; kan förstärkas med spöhjälp.

Medicinen verkar snabbast på hästen om arbetet sker i galopp. Det kräver en välbalanserad ryttare, varför arbetet till en början lämpligen genomföres i trav. Den i särklass bästa effekten uppnås om ryttaren är kapabel att genomföra det under hoppning. (behandlas under kap om hoppning).

Jag måste med skärpa påminna om att denna ridning är en extrem form av korrekt ridning, där vissa detaljer är överdrivna för att förtydliga; det är en medicin, som ska användas vid sjukdom. Det bästa är att utbilda och rida hästen så, att ingen sjukdom uppstår. Därför! Läs, Lär och Följ råden i Svenska Arméns Ridinstruktion (RI), Lars Lithanders bok Dressyrridning och hoppning samt W Müselers Ridlära.

	Femåring som under 2 år knäckts i Tyskland. Här reparerad i 14 dagar med "Daddesitsen" och "Daddegrimman".

B. Hästar som är rätt utbildade (friska)

Dressyren på den "friska" hästen har två uppgifter:

1. Lydnad hos hästen. Fulländningen av signaler mellan ryttare och häst - dialogen. Utföres främst i lodrät sits. 

2. Muskeluppbyggnad. Arbete i samlande rörelser. Ökning av ridpassens längd. Utföres i lodrät sits.

bild 9 "Daddegrimman"

Ryttaren måste inse, att det krävs absolut konsekvens vid utbildningen av olika detaljer, för att ge den precision, som krävs för att kunna tävla på ett sätt som inte ger ytterligare bevis för tesen "I de blindes rike är den enögde kung". Utmaningen är : Vid dressyrtävling tävlar ryttaren inte mot andra ryttare - han (hon) "tävlar mot TR". Vid hoppning rider ryttaren för att i ett visst tempo klara hindren felfritt. Nästa krav kan bli att på snabbaste tid klara hindren. Detaljer vid träningen. Om hästen går i korrekt form men är orolig med huvudet kan det förutom ovanan bero på att bettet sitter fel, är för litet, är för tunt. Kolla tänderna. Prova "Daddegrimman". (bild 9). Det kan bero på för hård hand och bristande eftergifter. Denna grimma består av ett vanligt träns där en vanlig rem (snöre) sättes igenom bägge ringarna och går ovanpå nosryggen; så hårt åtdragen att en förhållning enbart blir ett tryck på nosryggen. En billig och enkel form av ett hackamore.

Träna igångsättningar och halter. Igångsättningen med kort tryckning av bägge skänklarna (vid behov även smackning) Ouppmärksamhet påtalas antingen med snabba sporrstötar eller med spöslag omedelbart bakom skänkeln. Tänk på att vid halt (minskning) ska hästens nos och huvud höjas, vilket resulterar i att bakbensvinklarna minskas (hästen verkar sätta sig) - eftergiften blir då en rörelse framåt -nedåt. Observvera att dessa förhållningar och eftergifter främst sker genom rörelser av överlivet (ryggen). Små rörelser av ryttaren - ger stora utslag hos hästen. Använd rösten för både beröm (BRAA) och klander (NEIJ); för framåt (smackning) och för halt (PRROO) 

Läs ytterligare igenom RI mom 610- 612. Tänk på att handen inte ska sträva efter att skapa den yttre formen på hals och huvud. Den yttre formen blir ett resultat av riktig dressyr och muskelsättning. 

Träna lydnad. Träna mycket halter. Så småningom övergår detta i halvhalter och då måste ryttaren vara då mycket noga med att berömma (eftergift), som ska komma så snart hästen reagerar för förhållningen. Ohörsamhet från hästens sida får ej tolereras. Då måste ryttaren ånyo återgå till halter och mer kraftfullt med ryggen bringa hästen till halt. Ett antal gånger av den medicinen brukar ge resultat. Ibland kan det vara lämpligt att av sluta passet med att träna "Daddes tango". 

Växla ofta vägar. Om fantasin tryter - rid alla vägar som finns beskrivna i RI mom 38- 49. Var noga med att alltid själv rida alla vändningarna. Hela tiden rid på ögonmärken. När hästen är perfekt i detta - lär Dig och rid alla lätta dressyrprogram. Slutmålet är det dressyrprogram där enkelt galoppbyte ingår. Under denna ridning använd rösten med de olika kommandona. Sjung gärna och låt tonen komma ut i takten. Lev med Din häst. 

Vid denna "programridning" är hästen godkänd först när han går hela programmet i rätt form och inte slåss mot handen mer än två gånger/program. Det kan ta en månad - två månader - tre månader eller ett år kanske två år innan hästen är klar. Varje dag ska hästen befästa det han gjorde sist och kanske börja träna en liten nyhet. Osv. Det är som att mura ett gammaldags tegelhus: Sten för sten. Varv på varv. Tid tar det - men bra blir det. 

Börja inte för tidigt med tempoökningar (-växlingar) på mycket livliga hästar. Träna istället mycket gångartsväxlingar. Hoppa aldrig över någon gångart. På flegmatiska hästar - gör tvärtom. Begär aldrig att hästarna ska göra ökningar till max . Det räcker med 50% Ökat skänkeltryck av bägge skänklarna innebär, att hästen ska öka hastigheten genom att öka steglängden. Går inte hästen fram av egen bjudning - använd rygg, smackning, sporrstötar, spö eller medhjälpare med pisk (för att få påmatningen rakt bakifrån). Stadiga skänklar är endast till för att stabilisera och visa ryttarens beslutsamhet.

Rakriktning

Kravet är att ryttaren i korrekt sits , på en häst ska kunna rida - i önskat tempo, i rätt takt och med önskad balans - mot och över en exakt punkt. Denna kan vara belägen på marken eller vara den punkt på det hinder över vilket ryttaren ska hoppa. Om både häst och ryttare vore "raka" skulle detta vara en bagatell. Sanningen är, att bägge är sneda men hästen har hittat på "knep" för att söka eliminera sina bekymmer. Hästen går och "småkänner" för att hitta ryttarens "blotta" som han med en värjfäktares skicklighet och snabbhet utnyttjar, för att klara sig undan de olika besvärligheter han anser att ryttaren ställer honom inför.

Bakbenen utför det tunga muskulära arbetet. I trav med ett bakben i taget - i galopp dela bakbenen på arbetet. När de bli trötta behöver de få vila. Genom att föra ut bakdelen åt en sida avlastas den sidas bakben och det andra, som kommer mer rakt under tyngden, tvingas då att ensam bära upp det mesta av ekipagets tyngd. Hästen går nu med fram- och bakdel på olika spår. Detta gör både hästar och hundar i frihet. Det enklaste vore att avbryta övningen innan tröttheten kommer, vilket också förordas i många seriösa ridläror. Nästa åtgärd vore att med en underskänkel hindra bakdelen att "slå ut". Bekymret blir då att hästen går undan med framdelen åt motsatt håll - "kör ut bogen". Hästen har därmed funnit blottan. Eftersom de flesta av nutidens ryttare rider med tillbakadragna underskänklar tar detta inte lång tid. Hästen har funnit ryttarens svaghet och detta använder han sig av när han vill motsätta sig ryttarens inverkan. 

Händelseförloppet blir: Genom att hästen "kör ut" bogen åt ena sidan och bär det mesta av tyngden med den sidans bakben blir han starkast i den sidan. Hästen blir "konvex" i den sidan (den stela sidan) och blir stadig (stark) i den sidans tygel. Det är i princip den "hederliga" sidan. Hästen blir konkav i den andra (mjuka) sidan och mjuk i den sidans tygel. Det är den "ohederliga" sidan Hästen lyder den stela sidans tygel och viker sig bara i halsen för den mjuka sidans tygel. "Den sneda hästen har gjort sig olydig och enbent". (Frambenen är ganska ointressanta ty de tar endast upp tyngden av den fallande kroppen). Observera att det är den mjuka sidan som är felaktig (ohederlig). Hästen ska göras lika stark i den svaga (konkava) sidan som i den starka sidan och lika stadig i den mjuka sidans tygeln som i den starka sidans tygel. Först därefter skapar riktig dressyr lydnad för bägge tyglarna och på en rak häst.

Alltså först rakrikta - därefter träna hästen för att lösa uppgifter. Den aktiva underskänkelns stora uppgift är främst till för att flytta (hålla mot) hästen i sida såväl framdel som bakdel (sidförande och mothållande skänkel), vilket kanska tydligast framgår vid hästens rakriktande. 

Det gäller alltid vid rakriktning att hålla framdelen rakt framför bakdelen. Det är felaktigt är att flytta bakdelen för att den ska gå rakt bakom framdelen. Att behärska bogarna (framdelen) är måhända ryttarens största uppgift. Allt detta ingår vid ridning av korrekt genomförd skänkelvikning.

Skänkelvikning

Är förmodligen den viktigaste utbildningen för att hindra uppkomsten av en sned häst. Bestämmelserna, anvisningarna och råden i Svenska Arméns Ridinstruktion (RI) mom 314 - 330 är utsökta - klara och tydliga. Den som har svårt för att läsa ett militärt reglemente kan med största förtroende läsa Lars Lithanders bok Dressyrridning och hoppning och där under kapitlet om Lätt dressyr läsa och få råd om skänkelvikning. Bägge dessa böcker är skrivna av personer, vars erfarenhet, kunnighet och skicklighet vida överglänser alla nu levande människors kunskaper om detta. Dessa två personer har lärt både mig och andra av mina lärare allt vad jag kan om dressyr. Måhända är mina anatomiska kunskaper större. De understödjer allt, som står i de böcker jag nämnde.

Stallmästaren G Boltenstern, Bolten, framförde som sin uppfattning: "att den stora svårigheten med skänkelvikning är, att hästen ska röra sig åt ett håll i vilken riktning han ej får se. Det kan underlätta att de första gångerna rida skänkelvikning felställd".

Alla mina lärare ha påpekat vikten av att inte i början rida för många sidvärtssteg i taget utan efter ett par steg rida framåt för den yttre skänkeln. Att alltid börja i riktning mot utgången. Efter halvhalten, vänd in, som om Du tänker rida vägen "snett igenom" - när bakbenen är på väg att lämna spåret - ställ hästen och börja skänkelvikningen. Så småningom på samma sätt men vänd " igenom". Se till att framdelen alltid leder. Tänk alltid på bjudningen. Tvära inte för mycket och rid inte för fort, ty då kan hästen lätt sparka sig på yttre framskenan och förutom eventuella skador tar detta bort framåtbjudningen.

Skänkelvikning är Guld, ty dess utförande kräver alla existerande grundhjälper och är måhända den viktigaste övningen för att inte hästen "ska göra sig sned". Du får en rak häst. Min erfarenhet är, att om ryttaren börjar träna samling innan skänkelvikningen är perfekt, kommer hästens snedhet - snabbt som ett mail. För den ryttare och den häst, som behärskar den riktiga skänkelvikningen med alla dess finesser kommer resten av dressyrridningen att bli som en naturlig fortsättning.

Det tog mig många år (15) för att komma fram till detta. Sommaren 1958 vaknade jag ur min Törnrosasömn i vilken jag beundrade ryttare med vackert tillbakadragna underskänklar och insåg att det jag beundrat i hela mitt liv var - en bluff , en chimär. Från och med det året har jag varit en förkämpe för det RI säger om stadig sits, stillheten av ryttarens mellandel (stadigt knäslut) och att skänkeln ska utan att klämma liggande intill den plats där den kan behöva verka. Skänkelvikning är en övning där tillbakadragna underskänklar är tabu.

Riktning

Vid all ridning ska hästen röra sig rakt fram till dess ryttaren, genom sina hjälper, kräver en riktningsförändring. Ett böjt spår (volt) ska ridas som en mångsiding där varje sidas längd är en steglängd ( i skritt och trav) och ett språng ( i galopp) med mellanliggande tygeltag. Detta kräver att hästen är absolut lydig för ryttarens vikt, ställande, reglerande och ledande tygeltag, som resulterar i, att en vändning blir en framdelsförflyttning med en bakdel, som följer (spårar) och driver. Detta påminner mycket om att cykla utan att hålla i styret. Kan jag det ena - kan jag det andra! Skillnaden är endast, att cykeln direkt visar sin ryttares förmåga eller oförmåga. Hästen visar mer tolerans utåt - men tänker desto mer inom sig, vilket en kunnig betraktare även uppfattar. 

Detta är orsaken till, att ryttaren hela tiden måste rida på ögonmärke. Varje riktningsförändring kräver ett nytt ögonmärke. Den observante åskådaren ser genast vilka ryttare, som "åker rumpkana utför Oljeberget och vilka, som cykla uppför". Hästen får inte plötsligt av sig själv stanna eller hitta på andra påfund. Lika lite får han av sig själv ändra riktning. Det är ledarens uppgift att bestämma varthän färden ska ställas. Det är ju ridningens hela ide´. Som komikern Arve Opdahl motiverade sin önskan att komma till Lissabonn. "Ja men de jentena har, det har dom i Lissabonn". 

Jag har en specialövning, "Daddes väggövning", som jag ständigt övade på alla de hästar jag ridit, utbildat och korrigerat sedan 1953 och som jag bedömer är orsaken till att mina hästar i regel alltid hoppade och alltid över den del på hindret jag begärde. Ryttaren ska alltid kräva att hästen går mot en bestämd punkt, som hålls mitt mellan hästens öron (ögonmärke) till dess, att ryttaren ändrar riktning och rider mot ny punkt (ögonmärke osv. Påminner om orienteringslöpning, där man måste besöka varje kontroll i angiven ordning. Alpin utförsåkning är ett annat exempel. Hästen tillåts aldrig vända av sig själv. Slutexamen är: Rid rakt mot en vägg i ridhuset. På ett visst avstånd börjar hästen att tveka och vill vända åt endera sidan - parera - och kräv att han går rakt fram. Gör förhållning med Prroo-ning 1-2 m från väggen. Reagerar inte hästen snabbt, kan han få flisor i nosen. - Nästa gång stannar han snabbt. Stå still klappa och beröm BRRAA. När han är lugn - vänd och rid därifrån. Detta ska drivas till vanvett med 100% konsekvens. Detta resulterar i, att om hästen inte får halt- eller vändkommando fortsätter han rakt fram går igenom väggen, som då måste vara av papp (motsvarande) eller hoppar det hinder som står framför honom. 

Det är ett absolut måste att ryttaren endast sätter hästen inför en uppgift som hästen kan lösa. Detta är all dressyrs grundläggande idé. Hästen måste ständigt kunna lita på sin ledare och dennes omdöme. Om inte "sk-r" hästen i ryttaren och gör det han tror är säkrast. Detta kallas då för olydnad och resulterar oftast i bestraffning. I stället är det ett tecken på, att hästen har haft förstånd nog att inte lita på sin ryttare. Hästen (djuret) måste veta, att ryttaren (dressören) aldrig kräver något som hästen inte kan utföra. Detta är en Grundregel, som gäller vid all lydnadsdressyr av alla levande varelseroch som är orsaken till att dressören alltid ska kräva något av sin adept. Detta för att ständigt påminnelse om, vem som är ledaren. Under åren har jag i samband med denna övning fått frågan: "Om Du får hjärtslag innan väggen så hästen inte får något PRROO-kommando. Vad sker då"? "Då kommer det ytterligare en häst på min begravning"!

Jag vill, som "slutkläm" på denna lydnadsdel, framhålla vikten av övningar som "Daddes tango och "Daddes väggövning". Det gäller att skapa en situation, som inbjuder till ett felaktigt handlande - men som genom en enkel och tydlig signal, skapar ett nytt alternativ, där uppgiften kan lösas på ett enkelt och naturligt sätt. Detta är andemeningen med sägnen om Alexander den Stores sätt att lösa den Gordiska knuten. Den skicklige dressören har "tänkt efter - före" och har många sådana strängar på sin lyra.. Detta är slutet på den allmänna lydnadsdressyren. 

Muskeluppbyggnadsarbetet

När hästen är "på hjälperna" och - utan att kärva mot och slåss - går i korrekt form med nosen tydligt och stadigt framför lodplanet genom ögat, är tiden inne för att börja kräva samling , bärighet, vid rörelsernas utförande. I stället för samsidiga hjälper (lösgörande) blir det mer frågan om diagonala (samlande ) hjälper. Det karaktäristiska vid samling är, att hästen rör sig i ett lägre tempo, men med samma takt. Detta sker genom att hästens bäckenben rör sig mer mot lodplanet och att hovarna förs något högre , vilket sker genom att hästen "vinklar ihop" alla lederna i såväl fram- som bakben. Man säger "att det hoven förlorar i längd - vinner den i höjd". 

Detta innebär att smackning vid samling, ska ges i samma takt som innan samlingen. Det 
är viktigt att i trav smacka på varje bakfot, vilket kräver stor övning. Ryttaren måste även tänka på, att vid ökad samling ska hästens huvud , med nosen väl framme, höjas och därigenom med nacken komma närmre ryttaren ögon, vilket innebär att ryttaren tycker att just nacken blivit högre och kommit närmre.

Händernas höjd är beroende av hästens byggnad och beteenden. Det viktigaste är, att händerna aldrig tvingar in hästens huvudställning i någon viss form. Handens plats bestäms av varifrån den bäst understöder hästen i dennes strävan att lösa sin uppgift.

Ett av de största problemen för att ernå samling är, att många av hästens muskler inte är tillräckligt välutvecklade för att det nya rörelsen , som kräver mer styrka , ska bli lättare och därigenom enklare att utföra. Detta innebär att innan det direkta samlingsarbetet börjar ska hästen byggas upp rent muskelmässigt.

Det finns i princip två skolor för att dressera och bygga upp hästens muskulatur. Det ena, enligt min uppfattning det bästa, är att rida hästen i en terräng, som på ett naturligt sätt, får hästens alla sinnen och alla muskler att arbeta på ett naturligt, enkelt och riktigt sätt - den naturliga metoden.

Avsaknaden av lämplig terräng har varit en av orsakerna till en annan metod, som på ridbanan, genom dressyrarbete söker bygga upp hästens lydnad, reaktioner och muskulatur på motsvarande sätt - den konstlade metoden. Det finns fler orsaker till detta mer sofistikerade sätt att utbilda hästen, vilket jag i detta sammanhang inte går in på.

Jag har av mina mycket skickliga lärare blivit lärd det sätt, som använts under den militära tiden och som gjorde Sverige till världens kanske förnämsta ryttarnation. Deras råd var : "Ta det bästa av bägge skolorna och blanda dem väl, så får både Du och hästen det bästa resultatet, både mentalt och kroppsligt." Eller som Henri St Cyr uttryckte det: "Den som aldrig ridit över hinder kommer aldrig att förstå dressyrens idé".

Jag börjar med den "naturliga metoden". Den i särklass bästa övningen för hästens muskeluppbyggnad är klättring, vilken - enligt de enklast naturlagarna , i röreleseavseende (muskelarbete) är att jämföra med samling och kan ske i samtliga gångarter. Terrängen ska vara kuperad och ge möjligheter till klättring av olika branthetsgrader. Ju brantare backe - desto högre grad av muskelansträngning - muskeluppbyggnad. Alltid skritta utför, ty då får hästen den vila som behövs efter ansträngning. Klättringen bör helst ske 2ggr/veckan och under sammanlagt minst 1 timme. Avsluta med minst 1/2 timmes skritt eller att hästen leds. Ett klättringspass kan utbytas mot hoppning.

En annan bra övning  är travarbete genom cavallettiserier; omväxlande under lättridning och under nedsittning. Avståndet mellan och höjden på bockarna bestämmer vilken sits som ska väljas. Gör tre serier, där avstånden i den ena är "normala" och kräver normaltrav och lättridning. 
Genom serien - stå i lätt sits. Den andra serien kräver "längning" av steget - med ökad följsamhet. Genom serien - stå i lätt sits. Den tredje har korta avstånd, som kräver korta steg (avsevärt lägre tempo). Genomgående lodrät sits. 

Till att börja med kan höjden på bockarna vara relativt låg men efterhand ska de höjas för att därigenom kräva ordentliga hovlyftningar. Tänk alltid på att olika hästar kan kräva olika avstånd mellan bockarna , vilket kräver stor "lyhördhet" hos tränaren för att avstånden ska hjälpa och inte stjälpa. Övningen gör, att hästarna utvecklar sina böjmuskler i benen och "får ögon i tårna" och att varje enskilt ben tvingas till ett eget arbete. Rörelsen i sin helhet framkallar en försvårad koordination av de fyra benen och för balansens bibehållande krävs en ökad insats av ryggmuskulaturen, som då stärks. Allt detta måste koordineras av hästens hjärna och skapar en aktiv, observant och reaktionssnabb häst, som definitivt får lära sig, att inte ha "tummen mitt i handen". 

Serie nr 3 är en svår men användbar övning för utbildning av dressyrekipage. Den ställer stort krav på stadgan i ryttarens sits då övningen kräver, att hästen i korrekt form med nacken högst och nosen framför lodplanet genom ögat ska trava genom serien. Detta är för hästen något helt nytt och kräver en kroppshållning som i detta fall är helt motsatt hästens naturliga. Trots denna nya kroppshållning måste hästen lära sig att föra alla hovarna kortare och högre. Allt detta kräver av ryttaren en stadig sits och påpassliga hjälper och av hästen stor lydnad, stor muskelinsats och spänst , kraftfull koordination av alla benen och övrig del av kroppen. Kom ihåg att detta tar på både själsliga och kroppsliga krafter. 

Sidvärtsrörelser -  skänkelvikning, öppna och sluta - tränar ryggmuskulaturen då sidvärtsrörelser kräver en ökad muskelinsats för balansens vidmakthållande. Benens adduktorer (muskler som för benen mot och från kroppens mittlinje) tvingas även till arbete.

Råd till alla ryttare: " När det gäller muskelträning - glöm aldrig, att när en muskel börjar bli trött - försöker den idoge hästen alltid att fullfölja uppgiften, rörelsen, men måste på olika sätt kompensera den trötta muskelns bristande förmåga, genom att omedvetet fuska (göra rörelsen på annat , felaktigt sätt). Upprepa i stället rörelsen under kort tid men många gånger med kort vila mellan gångerna. Slarv i detta avseende skapar "olydnad", tar bort bjudningen och ger lätt upphov till onödiga skador".

Som avslutning ger jag rådet "Läs RI och LL". (Svenska Arméns Ridinstruktion och Lars Lithanders bok Dressyrridning och hoppning.)