Det viktigaste vid all dressyr (utbildning) är att för hästen klargöra, att det är dressören som är ledaren och som bestämmer vad som skall göras av hästen.  Detta kräver stor pondus, känsla, skicklighet, uthållighet, tålamod och en absolut konsekvens från den som vill vara ledare. (Jag talar i fortsättningen om dressyr av häst och benämner den i fortsättningen som häst, "han" eller "den" utan att därför bli beskylld för könsdiskriminering). Att dressera innebär att dressören lär ett tamt djur att utföra en önskad rörelse. Ett vilt djur måste först  tämjas. Därefter kan dressyren börja.

Vid dressyr använder sig dressören av olika "signaler" [hjälper ( skänklar, tyglar, kroppsvikt, kroppsspråk, röst och spö)],  vilka av hästen uppfattas med något eller några av dess fem sinnen; syn, hörsel, hörsel, lukt och känsel. Vid ridning uppfattar hästen  även ryttarens tyngdpunktsförflyttning som en signal, som innebär dels att hästen direkt flyttar sig in under ryttarens tyngd. Hästen  påverkas även av den kraft, som uppkommer, när ryttaren  flyttar sin kroppstyngd i viss riktning.

Rörelsen  igångsätts och avbryts på tecken, signal,  från dressören. Ju mindre och för åskådaren  omärkligare  signal, desto högre  klass på dressyren. Efter varje rörelse väntar hästen  på ny signal för ny rörelse. Rörelserna kan också bestå av en serie rörelser. Viss  signal innebär,  att hästen får handla  självständigt. ( Det finns dock en sak som hästen definitivt inte får göra, nämligen att oprovocerat slå eller bita människor eller andra hästar. Då ska det  "ta hus i h-e").

Dressören arbetar både från marken och till häst. I sadeln tillkommer  "fler strängar att spela på" -   skänklar, tyglar och kroppsvikt. Detta kräver en skicklig ryttare med korrekts sits  för att användas vid rätt tillfälle. Detta behandlas särskilt i kapitlet "Ryttarens sits och hjälper". 

Dressören skall ständigt beakta, att hästens minne är särskilt väl utvecklat. Därav min tes: "En gång är ingen gång. Två gånger  är en vana". Detta innebär  att hästen  har svårt  att "tänka om".

All dressyr utförs enligt samma principer. Viktigt vid all dressyr är, att påtalandet av ett fel måste  omedelbart  följas av vad hästen skall göra (skulle gjort) i stället.

När hästen gör det som önskas skall den få beröm. När den gör något felaktigt skall den få obehag. Detta brukar kallas att dressyren utförs med "morot och käpp". Jag föredrar att kalla det :"Lust och obehag". Så småningom kan uteblivandet av beröm  av hästen uppfattas som obehag.

Dressyrens idé verkar  lätt att förstå. Den är dock  svår att utföra. Det gäller för dressören  att kunna  läsa  hästen, vilket innebär att dressören av  hästens uppsyn, kroppshållning och huvudställning,  kan se vad hästen tänker , vad den  är beredd att göra och hur den tänker lösa uppgiften. Det gäller för dressören att understödja, förstärka, hindra , minimera eller avbryta skeendet  på ett sätt, som hästen förstår (lär sig att förstå); allt beroende på  hästens mentalitet. 

Den skicklige dressören skapar samarbetsvilja och gålust. Den oskicklige skapar olust och istadighet. Vissa människor är födda med dessa egenskaper. Andra lär sig aldrig. Somliga  människor kan vara mycket skickliga ryttare men dåliga dressörer och andra  motsatsen. Jag skall ge två diametrala exempel, som måhända åskådliggör dressyrens teknik:
Det ena är hur man på snabb tid kan göra en hundvalp  rumsren. 
Vakta valpen mycket noga, så att Du  ser när den börjar bli "nödig". När  den börjar "förbereda sig " skall Ni vara nära. "Neja" valpen, lyft upp den och bär ut den och beröm den när den uträttar det den måste. Fya och skäll inte på den. Naturen måste ha sin gång. Snart  säger hunden till på det eleganta sätt som bara hundar kan. 
Det andra exemplet är hur man lär en elefant att sätta sig på kommandot "sitt". Förse Er med livets nödtorft för lång tid och flytta ihop med elefanten och vakta den väl. När elefanten vill sätta sig  ropa  "Sitt"  och belöna den med mycket godis. Detta skulle ta mycket  lång tid och löses därför så, att dressören på olika sätt förmår elefanten att vilja sätta sig - då kommer kommandot. Jag tar här inte upp de olika sätt som används  för att få den att sätta sig.
Vid hästdressyr använder  sig dressören av bägge dessa sätten. 
Det är viktigt  att klara ut vad som är  "lust" och vad som är "obehag" innan dressyren börjar. Sker detta först när dressyren börjat, skapas lätt problem  för de personliga relationerna mellan dressören och hästen och för den fortsatta dressyren. 

Allt rör sig  således om tydliga  signaler; givna med största konsekvens  och som alltid skall resultera i samma åtgärder. Principen är lika - när  man  spelar bridge, när man  dansar med människor  och med hästar, vid dressyr och vid hoppning.

Att utbilda  en häst för dressyrtävlingsridning underlättas betydligt om hästen har bra  mentalitet och ett bra medfött  rörelsemönster.

Lust och Olust 
Lust  är ett resultat av mentalitet och utbildning - av avel och dressyr -  och är  förmodligen det viktigaste vid all utbildning av sporthästar inom såväl dressyr som hoppning,  ty  allt vad hästen skall göra i dessa discipliner skall den göra av egen lust och genom aktivitet i såväl sinne som inom de olika muskelgrupperna. Den skall tycka det är roligt; dels  att göra  det den blir satt att göra  och dels för att vara ledaren, alfa-gestalten  (matte, husse) till lags.Det kan vara svårt  att fastställa orsakerna till  lust och   olust = ovilja  för varje enskild individ.  Allt beror på  olika individernas mentalitet. Läs kapitlet om hästens mentalitet och allt blir kanske lättare att förstå. 

Olust är den största fienden till allt aktivt, till allt skapande; just de egenskaper som skall vara  sportutövarens  verkliga signum. Alla faktorer som kan framkalla olust måste därför kartläggas,  undvikas och motarbetas. Faktorer som synes skapa olust är bristande dådkraft (rädsla), synsvårigheter , trötthet  och smärta. För att undvika olust bör  hästen aldrig  uppleva  trötthetskänsla vid inlärning. Han måste  med lätthet orka med att utföra rörelsen. Detta innebär att hästen innan egentlig dressyrridning först måste tränas upp i avseende på kondition och muskelstyrka.

Allt detta sammantaget innebär, att man vid införskaffandet av häst i första hand måste tillse att  den har en för sporten lämpad mentalitet. Först i andra hand kommer hästens exteriör och rörelsemekanik. En förstklassig tävlingshäst måste uppfyllda. bägge dessa krav.

Bristande dådkraft, rädsla för det okända, är för hästen naturligt och bortarbetas genom att hästen får vara med om så mycket nytt att inget mer kan bli nytt. Extremt avsaknande av dådkraft = mer eller mindre  feg,  kan göra hästen  olämplig för tävlingsbruk. Stärkande av dådkraft är en normal utbildningfas, vilket innebär att hästen får vara med om mycket, som aldrig tillfogar honom skada eller obehag - utan tvärtom. Studera detta mer under kapitlet  om hästens mentalitet.

Vid uppbyggandet av muskulatur och hästens kondition har jag en gyllene regel. "Försök att vid uppbyggandet av  muskulatur och  kondition att undvika, att hästen kopplar ihop det arbetsamma och tråkiga (olust)  med dressören (ryttaren).Hitta på övningar där hästen blir sur på terrängen  och på de små hinderbockarna  och liknande - inte på ryttaren. 

Den bästa muskelträningen är måhända  klättring - i  alla gångarter. I skritt för att bestämma  riktning och tempo. I trav för att säkerställa arbete för bägge bakbenen (ett bakben i taget löser hela uppgiften). I galopp främst för att hela muskelsystemet skall arbeta  - från  bakhovarna till nackmuskulaturen samt för hjärta och lungor. Skritta alltid utför. Det fina med klättring är även att ryttaren behöver bara bestämma riktning och tempo - inte  gångart. Hästen  lär sig snabbt att rätta gångarten efter tempot och får gärna bli arg på terrängen.

Studshoppning  utvecklar såväl sträckar-  som böjmuskulaturen i lemmarna  och tränar upp snabbhet såväl i kropp som  själ. Det är ansträngande och trötthet inbjuder lätt till vrickningar  och överbelastningar med påföljande skador. Pass opp!

Travcavaletti är bra för att träna upp lemmarnas böjare och lär hästen  att "ha ögon i tårna" och veta var han har bakfoten. Hästen lär sig även att balansera med huvud och hals och  släpper  all onödig spänning. Dessutom är det måhända ryggens  förnämsta muskeluppbyggare i trav då de långa ryggmusklerna  tvingas till anspänning  för att bibehålla balansen i sidled trots att huvud och hals är låg ställning. 

Simning är  utomordentlig verksam som muskel- och konditionsövning utan belastningsansträngningar. Toppen! 

Hinderhoppning kräver stort muskelarbete. Börja därför på småhinder. Tillse  mycket noggrant att icke kräva för många språng. 

Vid ovan beskrivna övningar är det i huvudsak sträckmuskulaturen som får arbeta. Denna  muskulatur ha vid allt arbete  de tyngsta uppgifterna. Ha alltid i minnet : Vid all utbildning och vid övningar där prestation och precision skall krävas skall  hästen inte vara trött. Trötthet inbjuder helt naturligt till fusk och "olydnad".  Särskilt att beakta. Vid utbildning, träning av dressyrhästar för tävlingsbruk måste dressören särskilt tänka på att muskelträning, muskeluppbyggnad  och  dressyrutbildning för tävlingsbruk ej blandas ihop.

Dagens dressyrhästar erbjuds sällan  möjligheter att "musklas upp" på ovan angivet sätt, vilket resulterar i att de viktigaste muskelgrupperna (dorsala halsmuskler, filétmuskulaturen samt sträckarmuskulaturen i skank, lår, kors, länd  och rygg) oftast inte besitter den styrka och spänst, som erfordras för att kunna lära hästen att utföra de olika rörelserna  på ett korrekt sätt. Hästen lär sig fuska (undandra sig hjälperna). Detta framgår med mycket stor tydlighet när man studerar de fel som vidlåder de flesta dressyrekipagen. Det är i regel inte viljan och lydnaden som brister !! Det är styrkan (orken) !!

Många av dagens dyra dressyrhästämnen ha ofta "mycket gratis" i avseende på exteriör och rörelsemekanik, vilket lätt resulterar i  att utbildningen  "går för fort", vilket ofta innebär att muskelstyrkan och rutinen (själsstykan) orkar inte med. 

Tänk alltid på att ju mer tid dressören sysselsätter sig med hästen desto mer lär de känna varandra - till stor glädje och nytta för bägge parter. Det är dock alltid bättre att uppdela den långa samvaron i fler inte för långa pass emedan den mentala tröttheten är om möjligt mer nedbrytande än den fysiska.