Det mesta jag
skrivit under fyra årtionden om hästar och ridning
har präglats av att framföra det, jag genom min mångsidiga
och omfattande utbildning lärts att uppfatta som sanningar.
Eftersom jag till hälften är norrman och sedan barnsben
älskar och är starkt påverkad av skalden Esaias Tegnérs
idéer (bl.a. att alltid ta den svagares parti) och då
såväl hästar som människor styrs av det genetiska
arvet och uppfostran har detta många gånger inom ridningen
inte varit enbart till egen fördel, då sanningar oftast är
motsatta att tro och det känslostyrda tyckandet, som är ridsportens
tydligaste signum.
Under den militära tiden då hästens hälsa och hållbarhet, i händelse av krig kunde vara ett livsvilkor för många människor, ifrågasattes inte vid utbildning av hästar, att det viktigaste kravet var att utbilda en stark, långlivad och lydig häst och att detta skulle ske på ett för hästen korrekt och hästvänligt sätt. Allt detta fanns noga beskrivet i militära instruktioner. Vad ryttarna tyckte var helt ointressant. "Det var hästens betingelser och krav, som kom i första hand - inte människans". Med denna inriktning skapades och genomfördes tävlingar i hoppning, fälttävlan och dressyr. Detta gällde särskilt vid dressyrtävling och där ansågs kravet på dressyr och lydnad viktigast. Med denna klara och tydliga inriktning skapades tävlingsreglementet för dressyr (TR). Hästarnas elegans, rörelsemekanik och förmåga, var som alltid en avelsfråga, som måhända främst framkom vid hoppning. Ryttarna var både militärer och civila, kvinnor och män. De flesta större internationella tävlingarna var endast öppna för amatörer. De flesta trivdes och hästarna hade det bra. Efter kriget har barns, särskilt flickors. önskan efter att äga och pyssla med djur resulterat i, att japanska dansmöss och kattor , bytts ut eller kompletterats med häst (-ar). Eftersom Sverige under många årtionden efter kriget dignat av pengar har detta på många sätt förmodligen tydligast kunnat förmärkas här hemma. Jag vill klart säga ifrån, att detta endast är ett konstaterande - icke en bedömning om det varit av godo eller av onda. Resultatet har dock haft sina följdverkningar, vilka alltmer förtydligats, beroende på att "nu sätts människans önskemål och krav i första hand". Nu gäller marknadens lagar. Det, som från början var en hobby, har blivit ett geschäft. Ridsportens ledning av tjänstemän, tränare, t.o.m. domare, uppfödare, veterinärer , lagledare, träningsledare osv ( i all oändlighet) mer eller mindre lever på detta. Följdverkningarna har blivit många - kanske i de flesta avseendena bra - det undandrar sig min bedömning. Det får dock inte gå ut över hästens hälsa, vare sig den mentala eller den fysiska. Det jag insett är att denna marknadsorsakade vridning av sporten är en utveckling, som kommit för att stanna. Det viktiga måste vara att söka minimera de negativa följderna och förstärka de positiva. När jag 1957 började som utbildningsansvarig för Smålandsdistriktet i hoppning, sade jag : "För att kunna rida lika bra, som en bra tjej, måste en kille vara dj-t skicklig". Efter 40 år är jag än mer klar över detta. Att i dag se alla dessa unga flickor och några få pojkar genomföra en hoppning med en känsla, som gör att hästen visar sina bästa sidor, balans, rytm, ger mig något av Gunde Svans berömda "ståpäls". Att däremot se dem "dressera" gör mig många gånger beklämd. F-e gramantygel! Det är bara att konstatera, att de hoppeekipage (häst + ryttare), som kommit fram under de senaste 5-6 åren, är bland det finaste som Sverige någonsin haft. Inom dressyrsporten har Sverige snarast gått betänkligt bakåt - jämfört med TRs bestämmelser. Denna tillbakagång är internationellt tydlig. Sverige måhända tydligast, ty vi har fallit från att vara världsledande till att nu endast ligga i främre delen av 2.divisionen och kämpa med de nationer som nyligen lärt sig stava till dressyr. Jag är idag kanske den mest kompetente att göra dessa jämförelser. Jag har ofta i mina artiklar framfört, att domare och tränare måste vara kunniga i det som rör anatomi och rörelselära och hästens mentalitet. Här gäller tydligt och krasst kunskap och förståelse för vissa därmed sammanhängande lagar, vilket inom dressyren är ett måste. För ridningens utförandet krävs det däremot speciella, svårdefinierbara egenskaper, som jag tror oftast finns hos kvinnor - lyhördhet, tålamod, känsla, stark vilja och rätt mentalitet. Dessa egenskaper eliminerar i regel hos hästen kravet på den muskulära styrkan. Därav mitt uttryck "Kvinnlighet överträffar mannens förstånd". Vissa av dessa egenskaper finns i regel hos alla hondjur i nature och är för varelser i vilt tillstånd typiska för den förälder, som genom sin prägling, är ansvarig för släktets fortlevnad. ( Det är dessa damer jag alltid bjuder upp på dans, ty de kan följa t.o.m. mig och få mig att känna mig som dansens mästare). De behöva ej ha drag av Einstein, men det är bra om de ej uppvisa tydliga likheter med byfånen. Denne framställs alltid som manlig, vilket måste anses som en allvarlig könsdiskriminering. Vid dressyrridning gäller, att kravet ( på domare och tränare ) kan uppfyllas av mer "fyrkantiga" människor; som jag och tidigare domare, tränare och lärare. Där krävs erfarenhet och klar syn tillika kunskap med visst logiskt och konstruktivt tänkande. I detta sammanhang - typiskt manliga, krassa egenskaper. Tidigare utfördes dressyren av oss "fyrkantiga", vilket innebar att hästarna rörde sig korrekt enligt TR. Vissa hästar rörde sig genom det genetiska arvet mycket elegant. Vissa ryttare var genom detta arv mycket eleganta; andra genom samma arv, vänligt uttryckt, oeleganta. Det var korrektheten och lydnaden hos hästen, som var viktigast. Vid lika i dessa delar skulle elegansen avgöra. Det är dessa förhållande jag anser
ridsporten skall dra konsekvenserna av och tillgodogöra sig. För
att förenkla det hela börjar jag, i för mig
"galen ända".
Ta bort allt prat om dressyrens betydelse för hästens bästa. Ta även bort allt, som rör hästens hållning , som rör 2-, 3- eller 4-takt och om hur olika rörelser skall se ut. Utelämna genomgående allt prat om såväl positiva som negativa effekter. Jämfört med djurtransporterna är ju tävlingshästarnas lidande ändå som en droppe i havet. En kortare livslängd hos hästen kräver ökad avel. Detta gynnar uppfödare och hels etablissemanget, vilket synes vara det kanske viktigaste kravet för dagens tävlingsverksamhet. Kravet om förbud mot användandet av gramantygel spänd mellan hästens framben skall dock kvarstå, ty då försvinner även det direkta djurplågeriet. En ändring av TR i denna riktning skulle innebära, att allt kan fortgå på samma sätt som nu. Skillnaden är endast, att varudeklarationen stämmer överens med innehållet, vilket kan lugna Riksidrottsförbundet. Om Jordbruksverket och Riksidrottsförbundet inser innebörden av mina skrivelser och mina förslag skulle en "återgång" till bestämmelser och krav enligt gällande TR vålla mycket stora svårigheter beroende på all den (om-)skolning som då måste ske. Alla de, som ersatt kunnande med "känsla" måste omskolas. Var hitta lärare för detta? Den ändring av TR jag här har skisserat är i klass med Alexander den Stores sätt att lösa den "gordiska knuten" och borde åstadkomma ett liknande resultat. Om inte så finns det bara att liksom
Goethe konstatera :
Törnbotten 1998- 11- 18
PS Nu frågar sig säkert många:
"Vad nu då? Sviker Dadde sina ideal? Tror han inte på
vad han själv så idogt förfäktat?
|
|