Lyssna kritiskt på alla  de vackra "floskler", dagens företrädare för dressyr, strör kring sig. Det viktiga är att se hur hästarna går. 

När  hästen går med nacken högst, nosen framför lodplanet genom ögat, taktmässigt och spänstigt,  icke kämpande mot vare sig hand eller skänkel och för lätta hjälper utför anbefallda rörelser - då  är målet nått. 

Grova fel är bl.a.: Fjärde halskotan högst,  tredje halskotan högst , nosen  olika mycket bakom lodlinjen genom ögat ,  bäckenbenet rör sig mot vertikalplanet, bakhoven gör stor gest i luften men träffar  marken lodrätt under höftknölen (dåligt undertramp) otaktmässighet, vid förhållning går nosen bakåt genom att hästen samtidigt minskar halsvinkel och sänker nacken, vid eftergift går nosen inte omedelbart framåt. En häst med något av dessa fel genomgående ska ej godkännas; allra minst  i svår dressyr. Om de uppträder momentant, tillfälligt, vid någon rörelse ska de bestraffas mycket tydligt. Uppträder de i lätt klass ska ekipaget direkt underkännas. 

Kom ständigt  ihåg: De dorsala (på ovansidan liggande) halsmusklerna bär upp tyngden av huvudet och huvuddelen av halsen (c:a 40kg) - eftergiften sker främst i nacken. För att skapa ett stadigt "lavettage" för detta  måste muskelkedjan från bakbenen, korset, länden och långa ryggmuskeln träda i verksamhet. Den i frihet varande hästen, skapar själv den motivation, som får honom att bestämma  graden  av  anspänning  på de olika muskelgrupperna i denna kedja, som krävs för att utföra det han avser. När hästen blir van vid den perfekt sittande ryttaren blir denne en del av hästen på samma sätt som puckeln är en del av dromedaren. Därav mitt uttryck "ryttaren skall vara som puckeln på dromedaren". 

Mitt råd blir åter. Skriv ut och läs återigen hela artikelserien "Den naturliga vägen till harmoni". Där finns även den litteratur angiven som fyller alla behov vid umgänget med häst. 
 

Gramantygel (dubbla hjälptyglar) 

Jag vill ta upp detta  hjälpmedel då jag är utbildad och har erfarenhet av den ena och jag har sett eländet med den andra. 

Lasse Lithander och tyskar från den gamla skolan, Fritz Weidemann, Bubi Günther m.fl., ha lärt mig användandet av den tygel som är fästad på bröstets sidoytor. 

Alla hjälptyglar, felaktigt använda, kan för hästen vara lika farliga, som rakkniven i apans hand, vilket gör att de  ska användas mycket varsamt och endast av mycket erfarna ryttare. En mindre erfaren ryttare, måste vid användandet, hela tiden övervakas av en mycket erfaren medhjälpare. 

Den kan användas främst som hjälp för att ställa hästen, vilket är viktigt för att locka fram eftergiften i nacken och därigenom säkerställa åt vilket håll hästen skall se. Den ökar ryttarens styrka vid förhållning (enligt viss naturlag). Den hindrar hästen att slå upp huvudet  och/eller att  "vända upp och ned" på halsen,  på samma sätt som en fast martingal förhindrar detta.  

En besvärlig häst, kan genom dessa hjälptyglar "hjälpas tillrätta" av sin ryttare om denne är i stånd till att hjälpa någon annan än sig själv. Se ovan. Vilken av dessa två hjälptyglar som ska användas beror helt på vilken hjälp just den hästen (ryttaren) behöver.  

Dressyrryttaren  behöver inte komma i behov av gramantygel, då ingen skaffar sig en vanskapt häst. Om någon till äventyrs skulle vilja härma Lasse Lithander för att snabbutbilda en häst, så krävs det erfarenhet, skicklighet  av mycket stora mått - förmodligen av så stora mått att hjälptygeln inte behövs.  

Jag vill nu ta upp dagens användning av den  gramantygel, som är fästad mellan hästens framben  och som  jag hoppas ska bli förbjuden. 

Om jag bortser från  djurplågeriaspekter  finns det fördelar. Detta är  att jag kan mentalt och fysiskt "knäcka" hästen så att denne helt såväl mentalt som kroppsligt är i ryttarens hand. 
( På samma sätt som en hunddressör meddelst ett elektriskt halsband, har hund inom halsbandets räckhåll,  under full kontroll. Bägge hjälpmedlen ersätter den riktigt utförda och mer tidsödande dressyren. Likaså  kunde det s.k.  stacklet (tagghalsbandet) i vissa avseenden ersätta riktig dressyr. Inom hundvärlden har Jordbruksverket förbjudit användandet av bägge dessa  "hjälpmedel". ) 
 

Vid hoppning 

När hästen väl är knäckt och helt är i ryttarens hand, kan denne på en hoppebana få hästen att gå exakt väg, i exakt tempo och på exakt avstånd (som ryttaren bestämmer) släppa  i väg hästen, vilken då för fram nosen , höjer huvud och hals för att se hindret och komma i rätt balans och - hoppa. 

Under träning, framhoppning, kan ryttaren även hålla kvar låg nos och huvud  ända in i hindret. Detta kräver ett mycket kraftigt "undertramp" för att kunna elevera  framdelen extremt brant för att inte slå i frambenen. Detta kräver först och främst en viss mentalitet hos hästen; mycket stark dådkraft, kamplust, hårdhet, nervkonstitution och stor rörlighet. 
Det kräver och utvecklar mycken kraft i  muskelkedjan av sträckare från bakhoven t.o.m. långa ryggmuskeln. För att kunna hoppa över ett hinder  tvingas hästen att i anloppet inta den yttre form som i TR står angiven för häst i samlad galopp. Man kan säga, att vissa  hästar  under  hoppning,  läker de sår, den felaktigt använda gramantygeln kan ha förorsakat dem. 

Jag skriver vissa hästar, ty de flesta tål definitivt icke denna behandling, vilket innebär att den kategorin har utsatts för dubbelt djurplågeri - dels under tiden för "knäckning" och dels vid all den hoppning, som till slut fått vederbörande ryttare att förstå att detta inte passade  den hästen.  

Lägg märke till att användarna av denna gramantygel ha dessa påspända så ofta och så länge det är möjligt i samband med tävlingsbanan; t.o.m. vid prisutdelning.  
 

Vid dressyrridning 

I och med att dressyrutövarna tro, att hästen skall gå "låg fram" så används gramantygeln med förtjusning för att hästen skall gå "låg fram". Då hästen på tävlingsbanan inte ha något hinder framför sig  blir den  kvar där den är lärd. Det största arbetet elitryttarna ha på banan är ju att försöka höja  huvud och hals och få fram nosen, vilket för de svenska elitryttarna synes vara en omöjlig uppgift. Endast när ryttarinnorna rider på en hand i ökning så törs hästen i bästa fall  höja nacken och försiktigt släppa fram nosen - åtminstone till lodplanet.  
 
 

Törnbotten 1998-12-06 
Dag Nätterqvist      VBF     GSR