Artikel 4 

Dagens dressyrtävling - vad döms?

Detta är den klassiska ridkonstens bärande idé om hur stegringen av hästens samling skall ske. Beroende på avsikten med hästens användning kan ryttaren stanna i det skede han själv önskar. 

Genom att sammanfoga olika rörelser bygger man upp ett dressyrprogram, vars svårighetsgrad beror på vilka rörelser som ingår. Dessa är noga utvalda för att passa hästens utbildningsståndpunkt. 

I de lättare klasserna ingår främst rörelser som kontrollerar att hästen lärt sig de grundläggande hjälperna. Dessutom kontrolleras nu att ekipaget har etablerat kontakt dels mellan muskelkedjan från hästens bakben, via kors, länd, rygg, hals och kraniet till ryttarens hand (se artikel 2), dels mellan den muskelkedja som vid ridning utgår från ryttarens framåtdrivande sits och går via rygg och arm till handen. 

I de medelsvåra klasserna är det en "förfining" av rörelserna ur lätt klass, med tillägg av vissa rörelser. Den stora skillnaden är att nu tillkommer en viss grad av samling. Nu ska de båda muskelkedjorna spela såväl med varandra som "mot" varandra. Fler signaler (hjälper) måste nu inövas. Exempelvis måste skänkeln förutom att vara framåtdrivande och sidförande även kunna ge samlande signaler, galoppombytessignaler med mera. Här måste både ryttare och häst ha fullständig kroppskontroll och balans. 

För att inöva detta krävs att ryttaren är väl förfaren i hästpsykologi och -pedagogik. Det svåraste är inte, som många tror, att lära hästen rörelserna. Det är bagateller. Det svåraste och viktigaste av allt är att göra dem och samtidigt hålla "muskelkedjorna" intakta. Här sätts kanske dressyren på sitt svåraste prov då hästens bakre, muskulärt mycket starka "hävarm" ska "klinga av" och vid handen bli lätt men stadig. Detta är oerhört viktigt då halsens dorsala muskelkraft fram till handen är så oändligt mycket känsligare på grund av sin konstruktion. 

Det är lätt hänt att den bakre muskelstarka hävarmen får övertag och placerar hästen i framvikt på bogarna. Konsten i all ridning är att skapa harmoni mellan bakre hävarmens stora muskelkraft och främre hävarmens mindre styrka. Det är detta som menas med ridkonst och som kräver kunskap, erfarenhet, tanke, känsel och förståelse. Det kräver en ryttare och hästälskare. 

För att se vad som händer och förstå vad ögat ser krävs en skicklig bedömare. Förr var domarna väl skolade, erfarna och därmed även kompetenta att bedöma ekipagen redan i lätt och medelsvår klass. Häst som inte gick rätt på tygeln underkändes obönhörligen, vilket förutom kunnighet hos domaren även krävde stark ansvarskänsla. Detta säkerställde att till svår klass kom aldrig några "blåbär". 

Dagens domare synes helt sakna denna kunskap, eftersom ekipagen i lätt, medelsvår och svår klass tydligt visar bristande sammanhang mellan de båda muskelkedjorna. 

För att säkerställa och likrikta bedömningen skapades ett tävlingsreglemente (TR) som i detalj reglerar hur rörelserna ska utföras. Det är viktigt att noga följa TRs bestämmelser eftersom det är just på detta sätt som rörelserna får avsedd effekt och hästen skonas från onödiga skador och förslitning. Dessutom skapas det spelregler som måste följas av såväl domare som tävlande för att sporten ska kunna räknas som tävling. 

För att var och en ska kunna bilda sig en uppfattning om hur hästarna ska se ut och vad dressyrdomarna således noga ska ge akt på och betygsätta, sammanfattar jag de viktigaste kraven enligt TR 1996 i sex punkter här nedan. 

1.  Under hela programmet skall hästens nacke vara högsta punkten (se fig B - E i bilden ovan till vänster). Gäller inte vid skritt på lång tygel.
2.  Under hela programmet skall hästens nos vara framför lodplanet genom ögat (lodlinjen ska gå genom ögat och mungipan). Någon främre gräns för nosen finns inte angiven, men vid förhållande tygelverkan ska nosen antingen vara still eller röra sig mot lodplanet. Detta kallas eftergift. (Se fig B - E.)
3.  Gångarterna skall vara rena. Det betyder att skritten skall vara fyrtaktig - den får inte vara pass eller passartad. Traven skall vara tvåtaktig. Galoppen skall vara tretaktig. Detta är till för att frambenen inte ska överansträngas.
4.  Vid samling skall hästens bäckenben bringas i mer lodrätt läge, bakdelen sänkas för att bakfötterna ska sättas i marken längre fram under hästens bål och hästens nacke ska bringas mer uppåt-bakåt. Detta för att tyngden skall flyttas mot bakbenen och avlasta frambenen. (Se fig B - E.)
5.  Vid piaff och passage påpekas särskilt att nacken skall vara högst. Det upplyftade frambenets tå ska i princip vara i höjd med halva skenan på det stödjande frambenet och det upplyftade bakbenets tå i höjd med andra bakbenets kotled. (Se fig D.)
6.  Hästen skall vara så lydig för hjälperna att dessa ges utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall verka göra rörelserna av sig själv. Vid minsta anfodran skall hästens framåtdrivande eller uppbärande kraft ändras. 

Observera att en godkänd rörelse kan ge 5 - 10 poäng, varför ett underkännande ger 0 - 4 poäng. 

Vid piaff ska rörelsen underkännas om nacken inte är högst och nosen korrekt. Är dessa detaljer korrekta, trampet tvåtaktigt men "benlyftet" för lågt bör endast poängavdrag göras. Då och då ser man ekipage i kür utföra piaff under vändning. Detta ser pampigt ut och lurar oftast publik och domare att tro att detta är finess. För den kunnige är denna piaff lite sekunda, för den motsvarar den "piaff" som sker under någon rörelse framåt. Rörelsen utförs av gamla "uvar" och deras elever, allt för att lura domaren, vilket i dag verkar vara lätt. 

Hur går det till i verkligheten? 

Vid tävlingarna i Globen 1996 och 1997, i Falsterbo 1997 samt vid EM 1997 kunde jag klart konstatera att inga hästar, med mycket få undantag, reds i enlighet med TRs krav och anvisningar. 

Eftersom jag har toppekipagen på film där man kan se bild för bild, även som stillbild, kan man inte prata bort fakta, vilket annars är vanligt när det gäller dressyrsporten. Hästarna går i regel med nosen bakom lodplanet genom ögat, nacken är inte högsta punkten (det är tredje halskotan). Traven är ofta fyrtaktig. Detsamma gället galoppen. Svansen slår ofta. Lydnaden, om man läser TRs krav på lydnad, är under all kritik. Ändå blev TV - bisittaren lyrisk, ridsportsjournalisterna skrev rena kärleksromaner i sina "facktidningar". TV - tittarna samt läsarna har rätt att ställa krav på saklighet. Läs TR och relatera fakta om hur hästarna rör sig i förhållande till TR. 

Det som visas på dressyrbanorna i dag är detsamma som visats av hästhandlare ( -skojare) i alla tider. Krökt hals, höga frambensrörelser samt stilig svävtrav (balanstrav) i fyrtakt. Var bakbenen befinner sig är ointressant. Sådan ridning imponerade inte på gårdagens kunniga domare utan där underkändes dessa ekipage. Trots att reglementet tydligt och klart anvisar hur rörelserna ska utföras följer inte domarna dessa anvisningar. 

Eftersom det är tydligt att det inte är hästarna som bedöms, vad är det då som bedöms? Denna "vridning" av dressyrsporten bör inte få fortgå. Det går i första hand ut över hästarna och dessutom kan detta inte benämnas tävlingsridning, på rent sportsliga grunder. 

Bestämmelserna i TR är i första hand till för att ge normer för tävling och för att visa upp ett sätt att rida som skonar hästarna. Förhoppningsvis kan vi återföra dressyren till sunda banor genom att följa de uppställda reglerna. Förutom kunniga domare behöver vi en opinion (ryttare, tränare, föräldrar, publik, journalister med flera) som ställer krav på en ridsportgren som inte kränker och sliter ut hästen. Jag travesterar John F Kennedys kända uppmaning. "Ni frågar er vad hästen mer kan göra för er. Jag säger: Ni ska fråga er vad ni kan göra för hästen." 

I den andan. Damma av TR. Gör innehållet åskådligt för publik och alla andra som på olika sätt medverkar. Gör detta genom att trycka en folder i likhet med mina "sex punkter" och dela ut denna folder vid alla tävlingar. Då kommer alla att förstå vad som är rätt och fel och vad det hela handlar om. Publiken kommer att leva med på ett helt annat sätt. Dessutom är publiken oftast den bästa domaren och tvingar dessa att bli duktiga. Dagens okunniga hästälskare kommer att bli morgondagens kunniga hästälskare. Hästarna till glädje och sporten till gagn. 

Läs mer 

Läs tävlingsreglementet (TR) mycket noga så får ni klart för er hur hästen ska gå. Läs mina artiklar så förstår ni varför och varför utbildning och träning måste ske i en viss logisk ordning. 

Glöm aldrig att det svåraste men viktigaste är att skapa kontakterna i de bägge muskelkedjorna så att de i full harmoni möts i handen: hästen på tygeln. Då först kan hästen bringas till lydnad och bärighet, samling och spänst. Detta är ett av de viktigaste delmålen på väg mot det fulländade slutmålet. Detta, min kära läsare, är vad du alltid måste ha i minnet när du utbildar din bärare, vän och följeslagare. Du ska inte se honom som en slav som ska gå och titta i marken. Du ska få honom att tycka att det är roligt att bära just dig och att göra vad just du önskar. Då är det ridkonst. 

Efterskrift 

Jag har genom mina artiklar gått den "anatomiska - biomekaniska - teoretiska" vägen och kommit till samma resultat och således styrkt riktigheten i den praktiska ridkonstens väg, som förordas i bl a "Svenska Arméns Ridinstruktion 1940", Müselers "Ridlära" och Lars Lithanders bok "Dressyrridning och Hoppning". Vi har alla till mål att utbilda hästarna att gå på det sätt TR reglerar. De "ridläror", böcker och motsvarande som skrivits under de senaste decennierna synes mer vara skrivna för att "passa in" i det sätt dagens domare dömer. Resultatet blir under all kritik. 

Den klassiska dressyr som jag upplevt från trettiotalet fram till sjuttiotalet hade som målsättning att visa en häst som rörde sig just på det sätt TR säger "Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall därvid ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna." Detta rimmar väldigt illa med dagens dressyr där huvuddelen av programmet utförs med hästen i en sådan form som ingen häst någonsin av sig själv skulle inta. Rörelserna blir därefter. 

Dagens mest önskade "skönhetsupplevelse", som tydligen värdesätts högst, är när ryttaren lyckats betvinga vårt största och ädlaste husdjur, hästen, så till den milda grad att även när den tvingats in i en för en häst mycket onaturlig ställning så underkastar den sig sin ryttare och försöker vara denne till lags utan att sätta sig till motvärn. Detta var en ridform som lanserades i Tyskland vid mitten av 1800 - talet av Paul Plinzner och benämndes av de hästälskande engelsmännen som "djurplågeri på små volter". 

Det är inte värdigt att upplysta, djurälskande och civiliserade människor för sin självhävdelse och "leklust" på bekostnad av hästarna skall få återföra sporten till en form av djurplågeri. 

Tävlingsformen skall ha klara spelregler som skall följas av både tävlande och domare och kan då genomföras på ett rättvist och sportsligt sätt samtidigt som hästens hälsa och okränkbarhet säkerställs. 

Enligt min uppfattning, främst för hästarnas väl och ve, och för att tävlingsformen ska bibehålla sin sportsliga karaktär, kräver jag rent plebejiskt: "Ut med domarna. Skaffa kunniga sådana." 

 Dag Nätterqvist