Ovanstående måste Du alltid ha i huvudet vid all  ridning. Genom  en perfekt sits i fullständig balans, så att Du  aldrig genom  en  oavsiktlig tyngdpunktsförflyttning ger hästen en felaktig signal. Du får aldrig öka trycket av skänklarna för att sitta kvar på hästen ty detta uppfattar hästen som en skänkelhjälp. Ej heller använda tyglarna  som  hjälpmedel för Din balans ty  även då  får  hästen  en felaktig signal , vilken oftast skapar  problem. Detta är orsaken till att  det  viktigaste kravet vid all ridning är att ryttare och häst skall vara i  en fulländad balans.

Ryttarens  ställning till häst  (sits)  skall möjliggöra  säkerhet i sadeln, följsamhet och en riktig inverkan. Beroende på överlivets ställning i förhållande till sätet kallas sitsen  lodrät eller lätt (följsam). Det är viktigt att  mjukt och smidigt kunna växla sits utan att störa hästen.  För att säkerställa perfekt balans krävs alltid tre understödspukter.  Ryttarens kropp indelas i  överlivet (från hjässan till höften), mellandelen ( fr.o.m. höften  t.o.m. knät). Lårbenet kallas  överskänkel. Underbenet kallas underskänkel. 

Lodrät sits
Den  lodräta sitsen  kännetecknas av att  ryttaren på  sätet ( de båda sittbenen och blygdbenet med omgivande muskler) skall  sitta väl ned i sadeln  mitt  över hästens medellinje. Ljumskarna  framskjutna  och höfterna  lodrät över sätet. Låret ska med sin flata insida ligga mot sadeln. Knäna  med knäskålarna framåt, ska ligga fast an mot sadelkåporna.

Knäna  ska utan spänning vara lindrigt böjda  och ha kontakt med hästen. Dras knäna uppåt samtidigt som tårna  släpps ned uppstår stolsits. Sänks knäna och dras för långt bakåt  hamnar ryttaren på blygdbenet  och då uppstår hängsits.
Överskänklarnas  (lårbenens)  lutning kan variera . Se under ökad fasthet i sitsen.
Alla avvikelser från den korrekta sitsen minskar sadelfastheten och försvårar riktig inverkan. Mellandelens rätta och stadiga  ställning utgör grunden för en riktig sits.
Underskänkeln  skall utan spänning hänga  ned nära hästen, foten införd i stigbygeln så att  stigbygelns inre del kommer bakom "stortåknölen" och yttre vid lilltån. Hälen något utåtvriden med stortåsidan lägst,  skall trampas ned stadigt ,vilket resulterar i att även knät trycks nedåt och befäster därigenom ryttarens stadga. 
Stibygelremmarnas (stiglädren) längd bör vara så långa , att om ryttaren reser sig med raka ben, bör skrevet nå över framvalvet.
Ryttarens  rygg och länd  skall vara raka  utan spänning. 
Axlarna  sänkta och något tillbakadragna.
Huvud och hals  skall bäras fritt  med hjässan som högsta punkt. 
Hakan får ej köras fram.
Blicken skall alltid vara riktad mot målet för att ständigt  säkerställa riktningen.
Händerna  bör normalt hållas tätt intill varandra  och deras yttersidor skall bilda rak linje med underarmarna. Vid den lodräta sitsen bör händerna  ej stödja mot hästen ("burna" händer)  och hållas ungefär en tvärhand från livet.
Händernas höjd kan variera högst betydligt och  är helt beroende av hästens normala hals- och huvudställning och  till vad  ryttaren därför avser att använda sina händer.
Överarmarna  ska hänga  ned och gärna  ha  känning av livet

Ökad fasthet i sitsen 
När hästen vill undandra sig  ryttarens hjälper är min erfarenhet att hästen söker  "sätta ryttaren framför sig," Detta gör han genom att bromsa med frambenen, sänka huvud och hals och därigenom sänka framdelen  och  att sträcka bakbenens ledvinklar d.v.s. komma i framvikt. Lyckas hästen med detta, innebär det, att det är han som håller ryttaren "mellan tummen och pekfingret" i stället för tvärt om. Detta är orsaken  till  att  ryttaren speciellt på unghästar  måste ha en sadel som tillåter  ryttarens knän att komma  lite längre fram. Detta resulterar i  att  ryttaren  genom ökat knäslut, underskänklarna vid gjorden  och med  ökad fasthet i sitsen håller hästen  "framför sig" (se bild t.v.)  Detta  resultera som regel i , att hästen  upptäcker vem som är ledaren - och  ger sig.  Den ökade fastheten i sitsen  innebär att höfterna  och överlivet förs obetydligt tillbaka  och sätet trycks stadigare mot sadeln , genom ökad styrka av  kors- och ryggmuskulatur. Hästen  upptäcker ögonblickligen  om överlivet förs framåt och  ser detta som en halv seger och  försöker ytterligare "bromsa" för att det skall bli en hel seger. Ryttaren måste alltid hålla hästen framför sig.

Viktigt är att ryttaren omedelbart upptäcker när hästen av sig själv åter börjar bjuda framåt och då följer med i rörelsen. Det är alltid överlivet som blir följsamt. Allt detta är orsaken till min devis:" Följsamhet är att alltid hålla hästen framför sig - men vara med i rörelsen".
 

Sitta i lätt sits
Normala understödspunkter: Låren med omgivande muskulatur + två stigbyglar. Den  lätta sitsen intas då  belastningen på hästens rygg och bakben bör  minskas, t.ex. vid ridningen av den helt unga hästen samt under transportsträckorna  vid hinder-  och terrängridning. Detta sker genom att överlivet  föres något framåt så att  ryttaren mer sitter på  sadeln än i sadeln, vilket innebär att trycket på sittbenen lättar och  ryttarens tyngd mot sadeln  mer vilar på blygdbenet och lårens muskulatur och stabiliseras genom ökat knäslut och att hälarna trampa tydligare nedåt - framåt  för att  dels säkerställa balansen och dels för att bestämt  hålla  hästen "framför sig". För att ernå detta krävs  något kortare stigbygelremmar (stigläder) än vid dressyrarbete. Ryggen skall hållas  väl insvängd  men ryttaren måste alltid vara beredd att inta en fastare sits  på samma sätt som enl ovan.

Stå i lätt sits
Normala understödspunkter; två stigbyglar + stöd av händer (hand). För att ytterligare  "frigöra" hästens rygg (gäller speciellt vid hastig galopp) ökar ryttaren trampet i stigbyglarna  och höjer skrevet ur sadeln. För att sitsen även nu skall bli stadig  måste även händerna (någon hand)  stöda mot hästhalsen för att ge det  för balansen nödvändiga trepunktsunderstödet. Vid mer extrem  ridning i lätt sits som ex.vis  kapplöpningsridning använder ryttaren  en något annorlunda för att  ej störa hästen.

Gemensamt för alla varianter av lätt sits är, att ingen tillåter någon egentlig drivning. Det blir mer en  "uppmuntran" ; en signal  som betyder "kom igen"! En korrekt användning av spöet på bogen kan ge oanad effekt. Vid behov av verklig drivning måste ryttaren dock vara beredd att smidigt inta lodrät sits och ge förstärkta  framåtdrivande hjälperna  vilket innebär att drivningen sker dels med ryttarens rygg genom sätet och dels med ökade skänkelhjälper.

Törnbotten 1999-01-13
Dag Nätterqvist         VBF    GSR

PS
Nästa kapitel avhandlar  Skänkelhjälper
DS