Denna bild av Henri St Cyr på Juli skall i alla tider stå som en förebild för det riktiga  och vackra alla kunniga tala om - men som så få idag inser och utför.

Jag har av många personer blivit ombedd att skriva en bok om mina erfarenheter. Erfarenheten har dock lärt mig, att bra böcker om ridning kommer sällan till användning, vilket har fått mig att länge vila på hanen.

Som inledning vill jag återge vad Henri St Cyr sade till mig på 1950-talet. Han hade då genomgått den förnämsta utbildningen som gavs i Frankrike och tilldelats "De gyllene sporrarna". Inom ridningen motsvarade denna utmärkelse Nobelpriset. ( men utan pengar). Jag tror att Henry var den ende icke fransman som tilldelats denna heder. Henri sa: "Den ryttare som inte ridit över hinder kommer aldrig att förstå dressyrens idé". 

Att hans idéer inte hade förståtts av dagens tyskutbildade ryttare hade inte förvånat Henri. Redan innan sin för tidiga bortgång, framförde han som sin uppfattning att tysk dressyrridning var på väg att spåra ur. Dessa ord och andra lärdomar, som han delgav mig under många år, har följt mig hela mitt aktiva liv och jag har efterhand upptäckt deras riktighet och möjliggjort för mig - att genom dressyr, byggd på realiteter -  koppla samman ridsportens alla grenar - såväl i praktiken som i teorin. 

Ridning är måhända en av de svåraste konstarterna att till fullo behärska - ingen blir fulländad - ty behärska ty den kräver en salig blandning av krass kunskap och känsla för djur, balans, kroppskontroll, rytm, goda nerver, självkontroll och envishet.

Att lära sig hästar, att utbilda dem och att lära sig rida blir lite av en religion. Det är en salig blandning av idéer, tro, kunskap, förtvivlan, hopp, sorg, glädje antipatier, varma känslor och tyvärr även andra känslor, som sätta sinnena i gungning. Den verkliga svårigheten är, att i sitt umgänge med hästen inte låta de extrema känslorna ta överhanden så att de negativt påverkar utbildningen och samspelet mellan ryttaren och hästen; ledaren, läraren och adepten.

Om ridning kan man verkligen säga att "Det är många som vill men få som kan."

Även om grundelementen - hästen och naturlagarna - ej förändras måste ridningen hållas levande och läras ut av levande instruktörer. 

När jag var ung och börjat få framgångar i tävlingssammanhang, trodde jag mig veta allt - åtminstone det mesta - och att skriva en bok, som även för andra skulle öppna vägen till den fulländade ridningen skulle vara en enkel match. 

Jag hörde ofta de äldre säga  "Det är först när man blivit äldre, som man inser hur lite man kan och hur mycket man har kvar att lära". Detta tog jag för en tidig form av senilitet. I snart 50 år har jag haft detta i bakhuvudet och har genom egen erfarenhet kunnat konstatera, att de äldre hade rätt. 

Under min verksamma tid har jag blivit utbildad av den tidigare militära generationen hästmänniskor, vilka hade hästen som det enda transportmedlet och därigenom i generationer fått allt som gällt hästar och ridning insupet med modersmjölken -  till skillnad från dagens utövare, som utbildats av personer, som inte haft förmånen att ha dylika lärare. Detta gör, att jag säkert har glömt mer än de flesta någonsin få lära sig. 

Vid den militära utbildningen fick eleverna lära sig skillnaden mellan "den formella utbildning" och på "tillämpade övningar". Vid formell utbildning gällde: visa, instruera och öva. Där skulle handgreppen och utförandet drillas in. Resultatet skulle vara exakt och perfekt. Där gällde, den nu så förhatliga, auktoritära lydnaden, som skapade de perfekta sitsarna och den korrekta för hästen förståeliga lydnaden. Vad eleven tyckte eller tänkte var helt ointressant.

Den "tillämpade övningen" däremot innebar, att eleven fick lösa uppgiften efter fritt val, vilket krävde att eleven tvingades att både "tänka efter - före" och handla rätt. Vid utförande kunde läraren kontrollera hur detaljerna utfördes och vad slutresultatet blev. Den skicklige läraren kunde direkt se vilken (vilka) detaljer som brast och betygsatte såväl huvudintryck som detaljer.

I princip gäller denna utbildningsgång både för människan och för hästen. Skillnaden är endast att hästen förstår, respekterar och älskar den auktoritära behandlingen och utbildningen. Det viktiga är att den aldrig övergår i våld eller kränkande behandling.

Orsaken till att jag redan här tar upp detta, beror på att det är den rätta utbildningsmetodiken, som kanske är den viktigaste faktorn, vid skapandet av goda ryttare och välutbildade hästar. 

Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 (RI) är en oöverträffad bok när det gäller att beskriva hur all utbildning vid ridning - för alla inblandade parter (lärare, ryttare och häst) - bör tillgå.

På grund av dess militära komprimerade skrivframställning, kan det för många personer med svårigheter för att leva in i och läsa och ett sådant "skrivsätt", vara bra med vissa förtydliganden i form av  kompletterande litteratur. Det viktigaste är att denna litteratur aldrig får vara felaktig i vad som rör hästens anatomi och fysiologi samt vissa matematiska och fysiska grundlagar och därmed sammanhängande kinteiska lagar.

Lars Lithanders bok "Dressyrridning och hoppning" samt W Müselers bok "Ridlära" är bra exempel på detta. Även denna bok kan måhända vara ett. Det finns säkert fler. Ha alltid Svenska Arméns Ridinstruktion i sin nuvarande form i högsätet. Den är ett kulturarv inom ridkonsten. Dess huvudsaklige författare, Bertil Sandström, ska för eftervärlden alltid vara ett aktat namn. 

Huvudsyftet med denna bok är inte att vara en instruktionsbok i ridning. Den söker endast få läsaren att förstå de idéer och viktiga medel, som ligger till grund för att skapa en utbildningsmetodik, som - inte bygger på remmar och tvångsmedel och gör hästen till ett "mekaniskt" fortskaffningsmedel - utan som bygger på hästens anatomi och mentalitet och som eftersträvar harmoni mellan ryttare och häst och som därigenom gör hästen till ryttarens vän och kamrat och ridningen till en konstart.

1999-08-02
Författaren
 

Till första kapitlet