Överskriften verkar lång men kan göras längre . Den  visar  förbundets försök att visa sina musklerna. Det var många strålande uppvisningar av hästar i olika sammanhang. Högklassigt. Det var "Guldet".

Så kommer vi till tävlingarna där man väntar sig att se prestationer av "Guld och silver". Där visades "guld och sand" där hoppningen var guldet och dressyren blev till sand. 
 

Hoppning

"Mycket väsen för lite ull sa han som klippte grisen" är ett talesätt, som användes  av den familj,  som bekostat en resa för 2000kr till Globen + 540kr i inträde, för att främst de två barnen skulle få avnjuta 2 timmars "internationell hoppning".  Denna  bestod av 40 minuters hoppning av 11 ekipage (2 utländska) där segraren fick 100.000 kr och 2.an 75.000 kr. Övrig tid bestod av väntan och ponnyhoppning på lekstadiet. Detta måste betecknas som hutlöst bondfångeri och missbruk av penningar och påminner mest om politikers sätt att pungslå  de fattiga och ge till de rika. 

Är det måhända så att ridning skall kunna utövas av de flesta men ridtävlingar skall endast kunna utövas av de rika men pengarna skall tas från "icke rika"? Jag och vanligt folk känner igen den politiken. 

Det faktumet att de svenska hopperyttarna här liksom tidigare visade hög klass får inte föranleda  denna typ av bondfångeri och falsk varudeklaration.

[Samtidigt som Globen hade sina internationella hoppetävlingar med jättelika prispengar för sina 11 ryttare pågick det internationella hoppningar i Kiel med mycket stort internatinellt startfält och relativt blygsamma prispengar. Detta måste Förbundet ha känt till. Eller???]
 

Dressyr

I år, liksom i fjol visades i TV endast "Küren". Denna har  i sin nuvarande form , med sitt speciella poängsystem,   blivit den magiska staven ,"vågmästaren", i domarnas händer.

Segerekipaget var ett levande bevis för det tvivelaktiga i bedömningens nuvarande utformning  och underströk riktigheten av överskriften till min artikel "Att gömma skit i silkespapper". I detta fall bestod silkespappret av Benny Anderssons musik. Denna musik  har  även hjälpt  Lussan vid de tre tidigare segrarna  i Sverige

Jag tror, att utländska ryttare, i likheten med publiken,  av erfarenhet har upptäckt att den största dressyrtävling i Sverige ska vinnas av  en svensk ryttarinna.  Vem det skall bli, kan man ju förstå, när man sett förhandsreklamens bilder. Och kanske det viktigast - Svenskarna får uppleva en svensk seger.

De skickliga  utländska ryttarna ser det som en träningstillfälle för  sina gröna hästar. Övriga utländska gröna ryttare  ser det som en träningstävling för egen del. Någon enstaka ryttare känner någon av domarna och chansar - det kan lyckas.

Nyheten för i år var att de tyska ryttarinnorna  verkade sträva mer efter att ha sina hästar   i den form TR föreskriver;  nacken -  halsens högsta punkt och nosen framför lodplanet genom ögat. När detta skedde blev de - enligt Elisabeth  Lundholm -  långa och inte bäriga. 

Jag blir ej överraskad om  de tyska ryttarna  återgår till den ridning, som utmärkte den tidigare tyska  dressyruppfattning, som tillämpades i "Reitschule Hannover" 1928- 2.världskriget  och som blev världsledande och som var mitt rättesnöre. Den dog tyvärr bort,  när de sista eleverna därifrån avlidit eller av andra skäl sluta och ersattes av olika2.plansfigurer.

När man avnjutit (genomlidit) dressyrridningen i Globen (pratet i TV) blir man bestyrkt av riktigheten i allt  som står på denna Hemsida.  Inte för att den är skriven av mig utan för att den återger de idéer och sakligheter, som har visats och bevistas av de "stora elefanterna" och som de lämnat till eftervärlden genom bl.a. Svenska Arméns Ridinstruktion  från 1940, W Müselers Ridlära samt L Lithanders Dressyrridning och hoppning.
 

Orsaker och verkan 

Ledningen har  haft som sitt främsta mål att göra dressyrsporten publikt populär.

En landslagsryttare säger  :"Skall dressyren dressyren ha en framtid hos publiken måste man variera och göra nya grejor". Förslag. Ta efter hoppningen. Klä av Lussan och låt henne uppträda som "Lady Godiva" med samma musik som nu. Herrarna kan ju göra sammaledes och göra reklam för Viagra. Då finns det åtminstone två skäl för domarna att lyssna på musiken och inte se på hästen - som nu. Det blir mycket intressant att studera domarna och deras siffror.

B. Tibblin har skrivit: "Internationell dressyr har under det senaste decenniet genomgått en mycket stor utveckling. Om klassisk dressyr står för det Nätterqvist beskriver, är nog de flesta idag eniga om, att vi kan stänga dörren till den internationella dressyrsporten".

Till detta yttrande passar det bra med lite upplysning om de kanske krassa verkligheten.

Fram till sekelskiftet var  uppvisningsridningns  största syfte att imponera på hovets, adelns och högre dignitärers medlemmar (främst deras damer) genom att visa alla de konster hästarna var lärda att utföra.  Detta kunde bibringas hästarna genom våld eller genom konst och skicklighet. Det fanns representanter för bägge skolorna, där den senare skolans förespråkare främst kom från Frankrike, Österrike och Sverige. 

I början av detta sekel ändrades detta ganska väsentligt. Nu skapades  en tävlingsform i dressyr, där kraven främst var att visa  resultatet av "En utbildningsmetodik, som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst". Denna utbildningsmetodik kallas klassisk, då  den av de kunniga, konstnärerna, använts under så lång tid, att den blivit - just klassisk. Detta är denna  skola jag företräder.

Dressyrtävlingens idé måste vara att höja människors förståelse för  hur riktig ridning för hästens bästa  skall utföras - inte  för att popularisera (marknadsföra) sporten på hästens bekostnad. Ridsportens ledning får inte sänka sig till någon slags hallickverksamhet. 

Jag rekommenderar  de ansvariga inom dressyren att anamma och ta lärdom av "De tre Tenorernas" sätt att söka höja den vanliga människans intresse för den högre sångkonsten.
 

Orsakerna till det Dåliga 

Säg mig med vem Du umgås och jag ska säga Dig vem Du är.

Svenska ryttarnas  uppvisningar bestyrker, att dagens svenska dressyrsport helt ligger i händerna på   E. Lette, B Tibblin, Kyra Kyrklund, Louise Nathorst, Elisabeth Lundhom,  Viveca Schenholm  m.fl. och deras tyska lärare, vilka efter "de storas elefanternas" tid,  vuxit upp som svampar ur jorden. Detta innebär en del  förtjänster - men tyvärr en del  mycket stora svagheter, vilka tyvärr gå ut över hästen.  

Dessa svagheter beror i regel inte på ryttarnas bristande ridförmåga. -  De är enbart ett bevis på domares, ledares och ryttares bristande tankeförmåga - möjligen brist på viljan att anstränga sig att  tänka. Se artikeln "En ond cirkel".

"I de blindes rike är den enögde kung" är ett uttryck som passar in på ovan nämnda ledande personer.  Deras uppfattning och verksamhet som lärare och föregångsmän skapar tyvärr stora, långvariga  och svårläkta sår i den kommande generationens dressyruppfattning och ridning.

 Detta förhållande accentueras kraftigt, då eleverna  i regel är mest flickor i ung ålder,  vilkas kännetecken  mest är deras kärlek till hästen, entusiasm, idoldyrkan och bristande erfarenhet, som  helt förblindar dem och överskuggar deras kritiska tänkande. 

Allt detta sammantaget gör,  att  dressyrridningen i dag är  att betrakta som en "Sluten verkstad för andliga mollusker" och detta forum  blir härden för andlig och mental inavelsdegeneration. Ovanför inträdesporten står med stora bokstäver: " I som här inträder - låt  hoppet fara".
 

TVs roll 
 
Detta mediums enorma genomslagskraft  har  genom okunniga "pratare" och bisittare  spridit  många felaktigheter, vilka  orsakat  bekymmer för sporten, dess  utövare och skador för hästen. Jag tar nu endast upp det som sker i dressyrsammanhang.

 Bisittaren i dressyr,  Elisabeth Lundhom, är ett strålande exempel på detta. Många av hennes yttranden  får mig att tänka på  Abraham Lincolns råd till dylika personer: "Hellre tiga och verka idiot. än att öppna munnen och undanröja alla spår av tvivel".

När de tyska ryttarinnornas hästar gick med nacken högst och nosen framför lodplanet genom ögat (som TR anger),  ansåg Elisabeth Lundhom, att då tappade  hästen bakbenen och blev  lång och icke bärig. Enligt henne skall hästens nos vara i eller bakom lodplanet genom ögat.  En uppfattning som delas av hela den svenska dressyrmaffian. Man  vet inte om man ska skratta eller gråta.

Efter träget arbete har Lussan lyckats knäcka den underbara  WALK ON TOP. Under de två sista åren har ryttarinnan  äntligen   lärt hästen att vid alla samlande rörelser  få "in och ner nosen". Nu är tredje eller  fjärde halskotan nästan  genomgående halsens högsta punkt. t.o.m. i det som Lussan (till skillnad från TR) uppfattar som  piaff. Där är han, som Elisabeth Lundholm säger, "stadig och samlad i formen och i en underbar balans." 

TV-programmet Hippo är ett strålande exempel på  "guld och sand" , där det mesta är guld men vid alla tillfällen när svenska dressyrryttarinnor kommit till tals, blir det sand (vackert uttryckt). Lätt att kontrollera.
 

Huvudorsaken till det dåliga 

En gemensam uppfattning hos  dessa ledande personer är, att hästen  vid all utbildning och träning skall gå med låg hals och nos,  för att därigenom höja och stärka ryggen, ty då först kan  ryttaren  hålla ihop och samla sin häst.

De ha  skrivit böcker , artiklar,  yttrat sig och  åkt land och rike runt och hållit "clinics" om detta.   E Lette har i sin domargärning med stor kraft understrykt riktigheten av denna uppfattning.

De böcker hästarna kommer att bränna på sitt  valborgsmässobål är böckerna av E Lette, B Tibblin och Kyra Kyrklund samt P Plinzners böcker System der Pferde-Gymnastik och  Das Gymnasium des Pferdes. Den sista därför att den kräver en skolad, kunnig och erfaren läsare för att kunna sortera bort Plinzners vansinnigheter och endast ta vara på  G Steinbrechts bärande idéer. I det sistnämnda fallet utgör E Lette  ett strålande bevis för riktigheten av mitt påstående.

Det jag i dag kan konstatera är att  målsättningen och varudeklarationen på det som föregår på dressyrbanan helt saknas. Det, som utförs är något som står i nivå med domarnas och utövarnas ganska mediokra uppfattning om avsikten med  klassisk dressyr. 

Det behövs  inom dressyrsporten är en tydlig och klart uttalad målsättning för avsikten med det som i dag kallas svår dressyr. Namnet är  oväsentligt men målsättningen , varudeklarationen, måste vara glasklar. Enligt min uppfattning står dressyren nu i ett vägskäl med två tydliga vägar  och en diffus fä-stig:

1.      Dressyrtävling där de rörelser som ingå, främst ska vara positivt utvecklande för den häst, som  främst  ska  ridas för  praktiskt bruk. Helt i överensstämmelse med  nuvarande TR . Det viktigaste är att döma efter TRs både ord, anda och idéer och icke som nu låta oskolade och okunniga personer tyda TR på sitt eget sätt.

2.      Dressyrtävling som kännetecknar "uppvisningsridning på ridbana" ; typ Spanska Hovridskolans kadriljridning . Kräver helt nytt TR.

3.      Fä-stigen . Som nu - en ytterst dålig blandning av  väg 1. och 2. Kräver  ett nytt TR. Skriven av mollusker - för mollusker.

Jag rekommenderar läsarna att läsa den fjärde artikeln ur min serie "Den naturliga vägen till harmoni" samt de 14 senaste artiklarna ur Hemsidan.
 

Till slut en fråga.

Törnbotten 1998-12-06
Dag Nätterqvist        VBF     GSR

PS Varför anstränger sig  ridsportens ledning för att göra ridsporten så stor som möjligt?  Har ledningen inte lärt sig att  kvaliteten är viktigast. Det gäller även inom ridning.  Vilka dunkla motiv ligger begravda i många människor inre, som  får dem att njuta av  att "behärska" andra till synes svagare varelser?
DS