Artikel 2

Hävarmarnas muskler

I det här sammanhanget redovisas endast de muskler som hästen främst använder för att åstadkomma de tidigare nämnda hävarmsrörelserna i förhållande till den centrala understödspunkten - bröstkorgen. 

Vid stillastående och under rörelse påverkas hästen av naturkrafter som ständigt kräver muskelarbete (fig. till vänster). 
A. Skallens strävan att med nospartiet "falla nedåt", det vill säga skallen vrider sig runt första halsleden. Huvudets vikt är 20 - 30 kilo. 
B. Den sammanlagda tyngden av skallen plus halsen, 60 - 80 kilo. Vid samling flyttas denna punkt bakåt. Förs den längre fram ökas "framvikten". 
C. Den ständiga tyngden av bukinnehållet, cirka 80 kilo plus eventuellt foster. 

När jag talar om muskler använder jag två uttryck - ursprung och fäste. Muskeln arbetar normalt genom att försöka dra fästet mot ursprunget. 

Främre hävarmens muskler är ordnade i flera lager, där vissa muskler har snarlika ursprungs- och fästområden (snarlik funktion). I stort sett samtliga är pariga, det vill säga finns på såväl höger som vänster sida. Första lagret är det ytligaste och femte lagret är det djupaste.

M Longissimus dorsi

Höjer vid sammandragning halsens bakre del och kan även höja framdelen. Den blir då tjock och stark - tål tyngd. Vid avslappning (Filémuskeln ej satt bäckenbenet i brantare läge) blir den tunn och lång och släpper ner halsens bakre del. Denna muskel är kroppens största och längsta. 

Ursprung: Den utgår från undersidan av höftbensvingen, i vilken region den står i förening med den viktigaste lårledssträckaren - M Gluteus medius. Dessutom utgår den segmentellt från tornutskotten, kors-, länd- och bröstregionens kotor. 

Fäste: Den fäster segmentellt på ländkotornas tvär- och ledutskott, bröstkotornas tvärutskott samt upptill på andra till artonde revbenet. Vid tolfte revbenet delar den sig i två delar (huvuden) varav det övre (M Spinalis et semispinalis) fortsätter framåt under M Semispinalis capitis och fäster på de sista fyra halskotornas tornutskott. Den nedre delen (M Longissimus cervicis) fäster på de främre revbenen och de fyra sista halskotornas tvärutskott. 

Funktion: Vid dubbelsidig funktion är M Longissimus dorsi den starkaste och viktigaste ryggsträckaren. Den sträcker även halsen och höjer dess bakre del (4 - 7 halskotan) samt stabiliserar sacroiliacaleden. Samt bäckenbenets strama fästande vid korsbenet. Vid enkelsidig funktion böjer den ryggen åt den aktiva sidan.

Det femte lagret utgörs endast av det seniga nackbandet, som består av två delar: 

1. En övre, senliknande elastisk del mellan nackbenet och andra bröstkotans tornutskott, som fortsätter som ett ligament utefter bröst- och ländkotornas tornutskott. Den del anses passivt kunna bära upp en del av huvudets vikt, särskilt vid nedåtböjd hals. 

2. En lamellartad bindvävsplatta mellan nackbandets elastiska del och halskotornas ovansida - "tornutskott". Denna del tjänar som underlag för i första hand M Semispinalis capitis på båda sidorna av halsen.

En kraftig, triangelformad muskel. Höjer vid sammandragning den femte, fjärde och tredje halskotan samt nosen. Är nosen bakom lodplanet är det tecken på att M Splenius är avslappnad och då blir i bästa fall tredje halskotan högst på grund av att fjärde halskotan styrs av M Longissimus dorsi. 

Ursprung: Utgår från tredje till femte bröstkotans tornutskott. 

Fäste: Högt upp på nackbenet och på klippbenet, samt på tredje till femte halskotans tvärutskott. 

Funktion: Höjer vid dubbelsidig funktion huvud och främre delen av halsen. Den del som fäster på nackbenet kan också höja nosen genom sträckning av nackleden. Vid enkelsidig funktion böjer den huvudet åt den aktiva sidan. Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt.

Kraftig, triangelformad muskel i halsens övre del. Höjer vid sammandragning halsens främre del samt nosen. Är nacken ej högsta delen och nosen ej framför lodplanet är det ett resultat av att denna muskel varit avslappnad i stället för anspänd. 

Ursprung: På tredje till femte bröstkotans tornutskott, de första 6 - 7 bröstkotornas tvärutskott samt halskotornas ledutskott. 

Fäste: På nackbandet omedelbart nedanför M Splenius och M Brachiocephalicus fäste högt upp på nackbenet. 

Funktion: Anses vid dubbelsidig funktion vara den viktigaste sträckaren av nackleden, det vill säga höjer nos och främre delen av halsen. Vid enkelsidig funktion böjer den halsen åt den aktiva sidan. Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt.

Består av två, långsmala parallella delar. Rätar ut nackleden och höjer främre delen av halsen vid sammandragning. Är den i vila ramlar de främre halskotorna och nosen nedåt. Går i det tredje lagret, mellan M Splenius och M Semispinalis capitis. 

Ursprung: Från de två första bröstkotornas tvärutskott och från de sista halskotornas ledutskott. 

Fäste: På klippbenet samt på atlaskotans vingliknande "tvärutskott". 

Funktion: Vid dubbelsidig funktion sträcker den nackleden och höjer främre delen av halsen. Vid enkelsidig funktion böjer den halsen åt sidan och anses i viss mån kunna rotera atlaskotan.

Utmed halskotpelaren finns ett stort antal korta och relativt obetydliga muskler som framför allt stabiliserar halskotpelaren. Den mest prominenta muskeln i denna grupp är M Obliquus caudalis. 
Om nosen befinner sig bakom lodlinjen är detta ett tecken på att såväl dessa muskler som övriga, tidigare nämnda halsmuskler är i viloläge. 

Ursprung: Ovansidan av axis (andra halskotan) 

Fäste: På atlaskotans vingliknande tvärutskott. 

Funktion: Fixerar leden mellan atlas och axiskotorna samt roterar atlaskotan.Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt. 

Utmed halskotpelaren finns ett stort antal korta och relativt obetydliga muskler som framför allt stabiliserar halskotpelaren. Den mest prominenta muskeln i denna grupp är M Obliquus caudalis. 

Om nosen befinner sig bakom lodlinjen är detta ett tecken på att såväl dessa muskler som övriga, tidigare nämnda halsmuskler är i viloläge.

En vittomfattande muskel som går ytligt utmed halsen. 

Ursprung: Högt uppe på nack- och tinningsbenet - den del som benämns klippbenet - samt första till fjärde halskotans tvärutskott. 

Fäste: Utsidan och ungefär mitt på överarmsbenet, samt indirekt även till armbågsledsområdet. 

Funktion: Mycket komplicerad. Kan delas upp i tre delar. 
1. Under frambenets svävningsfas drar den benet framåt och sträcker bogleden. Via sin indirekta infästning vid armbågsleden anses den även kunna sträcka denna. Dessa funktioner kräver att huvudet fixeras av andra muskler. 
2. Vid belastade framben (och dubbelsidig funktion) sträcker den huvudet och nacke, och höjer halsen. Den del som fäster på nackbenet borde kunna sträcka nackleden, det vill säga höja hästens nos, medan den del som fäster på klippbenet snarare böjer nackleden. 
3. Vid enkelsidig funktion för den huvud, nacke och hals åt den aktiva sidan.Vid avslappning "faller" nosen och tredje till första halskotan nedåt. 

Observera att när nacken inte är högst och nosen hamnar bakom lodplanet genom ögat är detta ett resultat av att ovansidans halsmuskler (de dorsala) är avslappnade. M. Longissimus dorsi räknas inte in.

Under främre delen av M Longissimus dorsi går M Multifidus dorsi. Detta är en segmenterad och i sin främre del relativt kraftig muskel. 

Ursprung: Utgår på sidan av korsbenet, ländkotornas ledutskott och bröstkotornas tvärutskott. 

Fäste: På kotornas tornutskott från korsbenet till de sista halskotorna. 

Funktion: Sträcker ryggen och nedre delen av halsen vid dubbelsidig funktion och vid enkelsidig ger den böjrning åt den aktiva sidan. 

Filémuskeln

Ursprung: Undersidan av de tre sista bröstkotorna och de främsta ländkotornas kotkroppar. 

Fäste: Höftbenet 

Funktion: Böjer länden och sacroiliacaleden (korsleden). 

CENTRALA DELEN - BRÖSTET 

Här är tidigare nämda ryggmuskler de viktigaste komponenterna. Vid galopp är deras stora uppgifter att förmedla bakbenens muskelenergi till övriga delar av kroppen (den centrala delen och främre hävarmen). I trav är deras uppgift särskilt att stabilisera den "sidvärtsvaggning" bålen sätts i när "fotväxlingen " sker.

Här illustreras muskelkedjans arbete: Bakbenssträckare, filémuskeln, gluteusmuskler, kors-, länd-, rygg-, hals- och nackmuskler som när de är anspända bildar ett sammanhängande muskelsystem från bakfot till nosen, och som effektivt skyddar halsregionen.

Jag tar här inte med bakbenens relativt enkla muskelsystem - sträckare och böjare till hov- , kot- , has- och knäled. 

Det finns även många korta muskler som förbinder kotorna och som verkar som sträckare på länden. Alla dessa muskler tjänar som sträckare på rygg och länd, på ryggen uppifrån sett och på länden sett från sidan. 

När det gäller böjare av länden finns det inom ridningen två motstridiga uppfattningar. Det ena lägret anser att bukmusklerna (raka och sneda) är de verkliga böjarna av länden. Det andra lägret består av mig och jag anser att de primära böjarna av länden är filémuskulaturen. Den har sitt ursprung på undersidan av de tre sista bröstkotorna och de främsta ländkotornas kotkroppar. Fästet är på höftbenet. 

Motivet för detta är följande: De raka och sneda bukmusklernas huvuduppgifter är att hålla upp det tunga bukinnehållet som utgörs av tarmar med innehåll som är känsligt för stora rörelser, det kan även innehålla ett foster. Sneda bukmuskeln deltar även i andningsverksamheten. 

Eftersom ländrörelsen främst kommer i arbete vid galopp, tror jag inte att naturen avser att denna viktiga rörelse ska skötas av muskulatur som kan råka ut för tarm- och eventuell föltyngd på det sätt som kan ske under galopp (flykt). 

Eftersom böjningen i såväl länd som sacroiliacaleden är relativt lindrig sköts detta bättre av muskler på ryggsidan. Att bukmuskulaturen är fästad på bröstben och bäckenben är, som jag ser det, för att dessa muskler ska "löpa med" och därigenom hållas vid spänst och liv. Skulle så inte vara fallet skulle buken bli mer lik juvret på högmjölkande kor. 

Jag har jämfört filémusklerna på travare, galoppörer, harar, rävar, älgar och rådjur. Galoppörerna har avsevärt större filémuskler än travarna. Vidare har jag många gånger sett fyrfotadjur av flera slag springa för fullt med i stort sett bortskjuten mage. Däremot håller jag inte för otroligt att bukmuskulaturen kan användas för "ländböjning" vid vissa tillfällen, exempelvis när hästen urinerar. 

Hästen växlar mellan olika muskelgrupper i länd-, bäcken- och höftledsregionen (gluteusmuskulaturen) när den växlar mellan samlingsrörelser och icke samlingsrörelser. Detta är min bestämda uppfattning. 

Kunskap ger förståelse

Detta har varit en redovisning av de kanske mest svårförståeliga detaljerna av hästens anatomi. Nu är det på sin plats att penetrera hästens svagaste del, som enligt min uppfattning är strupregionen, vars viktigaste organ torde vara struphuvudet, luft- och matstrupe, stora pulsådern - som förser hjärnan med blod, och ytterligare körtlar. Dessa organ sitter väl skyddade från yttre våld mellan ganascherna, huvudet och halskotpelaren. Naturen har säkerställt att de inte sätts ur funktion genom att de "kläms ur funktion" av huvudets "nedtryckning" mot halskotpelaren genom att med alla nu redovisade muskler säkerställa nosens uppbärande. Sätts dessa muskler ur spel från att fullgöra sina naturliga uppgifter kan "strypning" bli resultatet. 

Kunskapen om hästens anatomi och tillhörande biomekanik gör att vi förstår vad som sker och varför, när vi ser hästen i frihet utföra allt det vi även kan se den utföra under ryttare. Människan kan lära en häst utföra en mängd olika rörelser och lösa många uppgifter. Människan måste dock överlåta till hästen att själv bestämma vilka muskler han behöver använda. 

Dag Nätterqvist