Inför millennieskiftet -
Tankar rörande utvecklingen av "klassisk ridkonst"
av Dag Nätterqvist

Fram till första världskriget (1914- 1918) var hästen det enda transportmedel som gällde och som därför måste omhuldas för att bli långlivad. De nya transportmedlen betraktades då av vanligt folk på ungefär samma sätt som dagens människor betrakta rymdfarkoster med vilka man kan göra rymdresor.

I avseende på dressyrridning är 17-, 18- och 1900-talen måhända de mest intressanta.

1700-talet

Under 1700-talet - upplysningstiden där människor började söka sanningen - började hippologer i bl.a. Sverige ( G A Ehrengranat ), Österrike, Frankrike och Danmark - förmodligen mycket påverkade av Gueriniere´s idéer - alltmer söka sanningen om hästen och dess ridning och för att finna övningar inom ridningen, som byggde på motsvarande idéer som gällde för kroppsutveckling för människor (P H Ling). 

Det växte fram ett nytt sätt att rida som var resultatet av en utbildningsmetodik där våld var bannlyst och som främst var till för hästens bästa och som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvade fulländad harmoni mellan ryttare och häst. 

Detta sekel blev inledningen till att "hantverket" avlöstes av "ridkonsten".

1800-talet fram till 1914

Under detta sekel konsoliderades denna syn på ridning och på hästens behandling. I de olika nationerna skedde utvecklingen på det sätt som kännetecknade deras nationaldrag och i takt med den senast veterinärmedicinska utvecklingen i det landet. Eftersom nationalkänslan var stark inom stormakterna kunde därför utvecklingen bli något nationellt betonad.

Österrikes kejsare hade redan på senare delen av 1700-talet låtit grunda Spanska Hovridskolan i Wien med hästar och riduppfattning från häst- och ridkulturlandet Spanien och där bedrevs utbildningen på liknande sätt som i Frankrike - efter Guerinierers idéer, med framsynt vetenskaplig forskning och med elegans. 

I Tyskland bedrevs utbildningen nationellt, tungt massivt och militäriskt där ridningen mycket kännetecknades av tillbakadragna underskänklar, korta tyglar och överbetslingen (halskrökningen). 1859 hade veterinärbröderna Günthers idéer om hästens "ryggvälvning" och "ryggångare", delat tyskarna i två läger fram tills uppfattningen 1914 officiellt "avlivades" och även Tyskland anslöt sig till övriga Europas idéer och uppfattning. (Enligt Olympiasegraren i dressyr 1924 Ernst von Linders bok "Studieresor till utländska Ridskolor 1913" ).

Utvecklingen var således mycket nationell, samtidigt som vissa framstående hippologers och föregångsmäns idéer kunde "accentuera" vissa detaljer vid de olika nationernas ridinstitut.

Med vissa undantag skedde således övergången in i 1900-talet mjukt och smidigt och var bara en naturlig fortsättning på det som påbörjats och som byggdes på en allt klarare och riktigare bild och uppfattning om hästens anatomi, fysiologi och kinétik.

Sverige sände personal i studiesyfte till de olika ridinstituten för att ständigt hålla sig ajour med utvecklingen. Både i det som gällde hästens och ryttarens utbildning. Detta ledde till att även i Sverige växte der fram ett sätt att rida och utbilda hästen, en dressyrform, vars huvuduppgift var att bygga upp och stärka hästen och som så varit, ända fram till arméns avhästning 1968. Den bestod av i princip 5 punkter. 

    1. Den ska i första hand bygga upp hästens korrekta "ryggverksamhet" för att minimera de skador som genom ryttarens tyngd kan uppstå i hästens rygg och framben. 
    2. Traven ska vara 2-taktig och galoppen 3-taktig för att ej utsätta frambenen för onödig förslitande (belastning). 
    3. När hästen använder sin ryggmuskulatur riktigt och går i rätt balans - och samtidigt är påverkbar för ryttarens hjälper - rör den sig i (med) en viss hållning, som för den kunnige visar hästens status. 
    4. Att lära hästen att på ryttarens kommando - i rätt balans (enligt p 1 och 3) - utföra vissa bestämda rörelser, vilkas avsikt är att bygga upp olika muskelgrupper 
    5. All utbildning måste vara naturlig och "hästvänlig". Alla former av våld är förbjuden.
Under senare delen av denna period växte tävlingsridningen fram och olika "tävlingsbestämmelser" började skapas, vilka så småningom övergick i tävlingsbestämmelser (TR). Inom dressyren innebar detta att ryttarna bl.a. skulle visa upp olika övningar som förekom under hästens utbildning - i princip de ovan beskrivna fem (5) punkterna. 

Obs Eftersom denna ridnings idéer hade varit ledande ända sedan 1700-talet har denna dressyrform idag helt följdriktigt fått epitetet "klassisk". 

Tiden 1914 - 1920

Krig för stormakterna. Fortsatt konsolidering av ridningen med speciell tävlingsinriktning.

Tiden 1920 - 1939 

Under denna tid hölls hästbeståndet fortfarande högt men ridutbildningen för de beridna förbandens officerare (amatörer) är främst inriktad på en "förfining" inom de olika tävlingsgrenarna. Många nationer, även Amerika och Sverige sänder sina mest lovande ryttare till specialutbildning i Frankrike och Österrike (dressyr) och till Italien (hoppning). Enstaka ryttare tilläts genomgå utbildning i Tyskland, där man i slutet av 20-talet skapat "Reitschule Hannover", med sina Hoppe-. Dressyr-, Fälttävlans- och Körstall. I de olika "Stallen" inlemmades Tysklands främsta ryttare och beridare, tränare och hippologer. Idéer och erfarenheter från andra länder tillvaratogs. Underofficerare utnämns till officerare för att bli amatörer (OS). Tyskland skulle vara bäst och blev också framgångsrikaste nation vid OS 36.

"Klassisk dressyr" stod på sin höjdpunkt.

Hoppningen som oftast bedrevs över mycket stora och mäktiga hinder med försvårande avstånd krävde djärva, starka och väldresserade hästar och skickliga ryttare.

"Fälttävlan"- ställde verkligt stora krav både på hästar och ryttare. 

Aldrig någonsin har standarden inom samtliga ridsportgrenar stått på en så hög nivå som under denna tid - även om andra tider både haft och har sina lika starkt lysande "stjärnskott".

Tiden 1939- 1945

Krig. Beredskap. Fortsatt tävlingsverksamhet i icke krigförande länder.

Tiden 1945- 1968

Genom kriget var många av de stora ryttarna och avelshästarna borta. Olympiaden 1948 i London var egentligen endast som en skugga av en verklig olympiad. 

Vid militära förband och vid Strömsholm kom alltid de militära kraven när det gäller remontutbildning och soldaternas ridning i första hand. I övrigt är det tävlingsinriktning som gäller. 

Vid OS 1952 hade ryttarvärlden så sakteliga börjat att återhämta sig. Tyskland "släpptes" åter in. Även damer tilläts starta i olympiska spel. 

I dressyr erhöll den danska ryttarinnan, Liz Hartel, som var förlamad i bägge benen(!!), bronsmedaljen - en bedrift som hon upprepade 1956. 

Ridsporten "var på gång".

Till Strömsholm beordras efterhand både chefer och lärare beroende på deras tävlingsframgångar eller som en slags belöning för lång och trogen tjänst.

Verklig kunskap om det som ligger bakom det som står i Svenska arméns Ridinstruktion från 1940 suddas alltmer bort och ersättes med lärarens personliga erfarenhet. Den klassiska ridningens verkliga innebörd kommer allt mer i bakgrunden och det personliga tyckandet och den personliga skickligheten kommer alltmer i förgrunden. 

Redan på tidigt 60-tal var arbetet i gång med att utarbeta en Ridhandbok, som skulle ersätta Svenska Arméns Ridinstruktion för att användas vid utbildningen när Ridfrämjandet övertagit utbildningen. Det var den första och måhända den största spiken i den "klassiska dressyrridningens" likkista.

Jag hävdar att den klassiska dressyrridningen - skapad av manliga hippologer, veterinärer och ryttare - och utförd av såväl manliga som kvinnliga ryttare - under huvuddelen av detta sekel - fram till senare delen av 1960-talet - har stått på sin höjdpunkt.

Tiden efter 1968

När Bo Tibblin på 70-talet trädde in på scenen vid Strömsholm och i dressyr började lansera den ridning som han beskriver i sin bok Ridlära slår han in den sista och slutgiltiga spiken in i den "klassiska dressyrens" likkista.

Det var början till att dressyridningen i Sverige byggs - på lögner. Sanning är däremot att på Strömsholm har - trots nya instruktörer - någon utbildning i "klassisk dressyrridning" ännu ej påbörjats. 

Jag konstaterar att efter "De Stora Elefanternas" bortgång i Sverige, Danmark, Österrike, Frankrike och Tyskland har "Klassisk dressyrridning" i stället ersatts och återförts i en tysk dressyrform - en sofistikerad och elegantare form av "Hästhandlardressyr" - som är byggd på lögner om hästens anatomi, fysiologi och kinétik och som är skapad av personer, vilka sakna utbildning och kunskap i såväl "klassisk ridkonst" som i hästens "konstruktion".

["Hästhandlardressyr" är resultatet av ett hantverk där ryttaren - med alla till buds stående medel - får hästen att "visa sig" på det sätt som alla hästhandlare och hästskojare i alla tider känt till - för att i första hand attrahera rika och okunniga personer och få dem att göra "fyndet".

"Hästen ska då ständigt (utom i fri skritt) gå med krökt hals. Vid "samling" ska halskrökningen ökas samtidigt som traven och galoppen bli 4-taktiga.(Det sistnämnda blir en följd - är ej en avsikt). Graden av samling avläses på "halskrökningen". Idealet på denna är att 3.halskotan (på unghästen helst 4. halskotan) är halsens högsta punkt och dessutom att nosryggen ska vara tydligt bakom lodplanet och noshöjden betydligt under vågplanet genom höftknölen - hästen ska "gå bakom handen och under tygeln". D.v.s. den ridning som på 1700-talet ersattes av "klassisk dressyr".

Denna dåliga kopiering av "klassisk dressyr" innebär har idag lika negativa följder för hästen, som tidigare och vars orsaker ej kan inses av de okunniga - ledning, domare, veterinärer och publik.

Jag konstaterar även, att även denna gång är det tysk påverkan, som har återinfört de idéer som "avlivades" 1914 och som därigenom degraderat den klassiska ridkonsten till dagens nedbrytande hantverk.

Att ridsporten utvecklats åt detta håll är beklagligt - men ganska naturligt, ty "hästhandlardressyren" är relativt enkel att utföra och mycket enkel att bedöma. 

Jag minns, när Sveriges idag högste dressyrdomare satt och red dressyr på dressyrbanan utanför K 1, och jag ropade: "Erik - Vissla på bakdelen"! Vederbörandes fru, som var en road och duktig hopperyttarinna var förmodligen den, som fick svara för den detaljen. 

Nutiden

Flickor har alltid älskat djur och speciellt hästar och när efter 2.världskriget successivt ackordshästmöjligheterna försvann ersattes detta av att kommuner ordnade förmånliga lån och garantier för startandet av ridskolor och byggandet av ridhus. Rikt folk köpte häst till sig själv eller till sina döttrar (sambos). Det som hos barnet börjar som en kärlek till hästen övergår snabbt hos många (och inte minst hos deras föräldrar) i en kärlek till tävlandet, som kan ge framgångar, ära och förmåner. Nu hör man ofta mödrar upplysa sin omgivning om att den 13-åriga dottern har börjat "tävlingsrida". Det ska krökas i tid - det som krokigt ska bli!

För att inte oavsiktligt "trampa någon på tårna" konstaterar jag att ridsporten har blivit en mycket populär sport, ofta rikemanssport, som i stora delar övertagits av marknadens mycket smarta "penninghajar" och sponsorer, vilket för många haft till följd att "Det som börjat med en knappnål har slutat med en guldskål".

Det är beklaglig med ridsportens utveckling, att dagens utövare och åskådare sätter ryttaren i centrum när - det i varje gren (utom i körning), är hästens prestation som ska beundras och bedömas. 

I dagens Sverige finns ingen hästkultur (hoppas den återkommer) - här finns det bara "den nyuppkomna idoldyrkan" som resulterar i den nya trenden - "vågen", stampandet och skriken - högljuddheten.

Hästen, som inte förstår innebörden av allt oväsen blir ofta lite oroad och lite "stressad", vilket av många tvåbenta "dårar" uppfattas som ett tecken på att hästen trivs och är road. "Jag mår illa!" Måhända är det just tjusningen med hästen - den oerfarne kan tyda dess utseende på det sätt vederbörande önskar. 

Det är en gammal känd sanning att under bra ryttare vinner i regel den bästa hästen. Detta innebär i regel att det är den rikaste ägarens (sponsorns) häst som vinner. Könet på ryttaren är i princip egalt. Detta är vid dressyr en sanning med modifikation och är helt beroende på domarnas kvalitet; om domarna bedömer dressyrresultatet eller avelsresultatet eller ????

Självklart kan en vanlig duktig ryttare hitta drömhästen. Då blir det oftast en repris på filmen "Hon dansade en sommar" eller så "viker hon ut sig" och hittar sin rike drömprins. Och så levde de lyckliga ända tills pengarna tog slut - som det så vackert står i sagan.

Utvecklingen går i ett rasande tempo och liknar mest Parkinsons lag där ekonomiska värderingar sitter i högsätet skapar en efterfrågan på allt och alla. De stora vinnarna är hästuppfödare, hästhandlare, dressyrdomare, dressyrtränare, rika ryttare och Svenska Ridsportförbundet.

Förlorare är alla kunniga hästälskare samt alla skickliga och kunniga - men ej rika dressyrryttare. 

DEN STORA FÖRLORAREN är HÄSTEN, som får göra det verkliga pigjobbet och som ofta får bestående skador eller slås ut.

Den ridkonst som för kunniga människor har tagit 200 år att skapa - för hästens bästa - har tagit 20 år för "ärthjärnorna" att riva ner för sin och marknadens bästa.

Det som är byggt på en lögn - kommer alltid att förbli - en lögn! Det kommer tyvärr ta många år att bygga upp vad okunniga rivit ner 

Lika lite som jag förstår varför Jägarförbundet propagerar för att fler ska bli jägare - lika lite förstår jag varför man ska söka finna nya vägar för att göra dressyrridningen mer populär. Speciellt inte när man konstaterar att utvecklingen leder till att fler hästar skadas.

Hoppehästen vägrar hoppa när han känner kroppslig eller mental olust. Dressyrhästen däremot visar sällan smärta under pågående förslitning - smärtorna kommer först senare och är då oftast svårbotade - i likhet med de nu allt vanligare kvinnliga arbetsskadorna.

Lika ledsen och besviken jag är över dressyrridningens utveckling och vad det innebär för hästen lika glad är jag över den utvecklingen som äger rum inom hoppning och fälttävlan. Grattis.

Jag har känt som min uppgift att som sakkunnig söka väcka opinion och upplysa ansvarig myndighet om vad som sker med hästen i den ridning, som för den oinvigde verkar var den mest "vänliga". 

Nu när marknaden tagit över sporten avbryts - i likhet med avbrytandet av Telia- Telenorfusionen - även mitt engagemang för dagens tävlingsridning. Jag kommer att följa hoppning och fälttävlan med samma glädje och intresse och dagens dressyrridning med samma olust som tidigare tills ändring sker, vilket jag förmodligen ej får uppleva. Hemsidan kvarstår och får tjänstgöra som en säkerhetsventil för uppdämd förtvivlan och ilska.

Esaias Tegnér, vår kanske störste skald, som avskydde våldet och som alltid ställde sig på den svagares sida skrev under Napoleons storhetstid dikten "Det Eviga". Denna dikt är symptomatisk för speciellt dagens dressyrhästs situation och får ge uttryck för vad jag känner idag: 

"Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd 
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, 
det dör som en stormvind i öknen bort".
Törnbotten 1999-12-23

Dag Nätterqvist VBF GSR

 


Copyright: Dag Nätterqvist 1999
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst