Läsarbrev
med svar av Dag Nätterqvist

"Svara mig - innan jag blir tokig!" var överskriften på följande brev.
 
Hej Dag! 

Jag är en medelmåttig ryttare som har lärt mig det mesta på egen hand genom att ha läst, läst, läst allt jag har kommit över och i den mån det har funnits någon att fråga så har jag gjort detta. När jag var yngre var jag fodervärd till en äldre häst som var vänlig nog att praktiskt lära mig en del av det jag teoretiskt hade tillgodogjort mig. 

Efter uppehåll i ridningen tog jag som lite äldre upp ridningen igen och numera rider jag på ridskola, en bra lösning kan man tycka när man inte riktigt har tid och råd med egen häst. Men om man som jag har läst mycket och har försökt söka kunskap och svar på frågeställningar som gäller ridning kan jag bara säga att jag känner det som om ridning på ridskola förstör min ridning mer än hjälper den; olika instruktörer lär ut olika saker, olika hjälptyglar används, ofta slentrianmässigt utan att man diskuterar varför de används, problem som uppstår förklaras ej eller så finns inte tid och eftertanke för att lösa dem, det finns inte möjlighet att stanna upp och fundera vad man gör för fel. 

Anledningen till att jag skriver till dig är ett fenomen som jag har upptäckt är väldigt utbrett bland många av eleverna, men som inte någon instruktör påpekar är felaktigt. Detta fenomen upplever dock jag som mycket märkligt. Det jag pratar om är det ständiga dragandet i tyglarna och böjandet av hästhalsarna från än den ena sidan till den andra. Många gånger får man rådet från instruktörerna att "röra på fingrarna", mera, mera, mera. Även om man, som man säger, ska vara mjuk i handen, känns detta dragande, ryckande och duttande fel hos mig. Det gör mig så ont om hästarna. Blir inte hästen bara irriterad i munnen av detta, ska inte handen istället vara mer mjuk, passiv och vilande/vilsam? Hur i hela friden ska jag göra med mina händer? Kanske har du beskrivit detta någonstans i dina texter, men som "nyanländ" har jag ännu inte hunnit läsa igenom allt. Hoppas att du då kan ge mig en hänvisning. Vad jag förstår publicerar du läsarbrev och det går bra om du vill göra detta med mitt brev. 

Mvh Mie

Bästa Mie.

Den som ropar i öknen får svar. Du har träffat huvudet på spiken. All ridnings mål är att ryttaren "I en perfekt sits ska rida rätt väg, i rätt tempo och med önskad bärighet."

Att komma därhän ska vara ett resultat av korrekt, hästvänlig dressyr; det vi idag kallar klassisk dressyr.

Det Du ser dina elevkamrater göra, i likhet med de flesta av dagens "elitryttare" såväl inom dressyr som hoppning, är ett tydligt tecken på okunnighet och tyvärr även på avsaknaden av den normalt inbyggda tröskel, som finns hos normalt funtade människor och som är till för att förhindra, att individen våldför sig på både människor och djur.

I detta fall gäller det hästar, som är det husdjur, som näst efter hunden är lättast att dressera och som är lättast att kuscha, våldföra sig på - och som tyvärr inte kan svara med samma mynt.

De ridlärare, som Du kommit i kontakt med och som är ett resultatet av Svenska Ridsportsförbundets utbildning, borde inse att deras uppgift är bl.a. att förhindra detta utslag av våldförande - allt dragande, slitande, böjande och bändande. 

Både denna kategori lärare och elever borde i stället få avreagera sig genom fortsatt utkörning av gödsel.

De ridlärare, som förorda fingrarna i stället för armarna ha i princip rätt men begriper förmodligen själva inte varför och vad ryttaren ska göra i stället och borde då få kompletterande utbildning - men av vem?

En kunnig ridlärare går igenom bl.a. orsaken till kravet på ställning och lär en ryttare och häst i taget att utföra den - så att den kan utföras med händer i kombination med rygg och sits. 

Detta eviga dragande i tyglarna, för att få halsen så "lösgjord", att ryttaren med tyglarna kan få nosen omväxlande beröra höger och vänster ryttartå har i alla tider ansetts som den typiska "hästskojardressyren" och är - ett klart tecken på bristande begåvning, omdöme, kunnighet och känsla hos ryttaren. 

Varför? Läs min Hemsidebok, som inte ska läsas en gång utan så ofta så att ryttaren begriper hela sammanhanget, så får Du svaret. Nu tar vi det igen - men i en något annan tappning.

En häst som i fritt tillstånd ska "lösa en uppgift " ser mot målet - "gör sig rak från nacken till svansroten" - och löser uppgiften.

Halsen är hästens mjukaste kroppsdel. 

Ifrågasätter hästen "uppgiftens ändamål och lösande" - gör han sig "orak" genom att köra ut ena bogen - i regel motsatt bog till det svagaste bakbenet. Hästen blir då såväl olydig som trebent (två fram och ett bak) och resultatet blir därefter.

Den okunnige arbetar sin häst för att bli rak genom att göra den lika mjuk i bägge sidorna (hästen törs inte gå fram på någondera tygeln). Detta ger en skenbar "rakhet", som vid hoppning oftast resulterar i, att ryttarens "tygelinverkan" ej går från ryttarens hand genom alla "sträckmuskellänkarna" och som slutar i bakhoven. (Min artikelserie "Den naturliga vägen till harmoni" del 3). 

Vid dressyrridning där hästen inte har hindret som dragplåster blir det "skit hela vägen" och som endast kan döljas i silkespapper genom okunniga domare och åskådare.

"Hästskojardressyren" eller vänligare uttryckt - "Hästhandlardressyren" - har ånyo gjort sitt inträde på de internationella tävlingsbanorna med en ökad acceleration som främst är orsakad av kvinnor, vilka är de främsta förespråkarna för minskat våld mot de svaga!?!?

Den kunnige arbetar hästen så att den går fram och blir lika stark i bägge sidorna (bjuder lika mycket på bägge tyglarna) och ser då rakt fram. Ställningen sker genom vridning i nacken så att hästen är rak men kan se snett framåt- höger eller rak och kan se snett framåt- vänster. Den hästen rör sig alltid rak från nacken till svansroten och alltid bärig och under ryttarens kontroll.

Läs första meningen i artikeln om avsikten med Klassisk ridning. Cirkeln är sluten.

Törnbotten 2000-01-01

Dag Nätterqvist VBF GSR

PS
 Läsaren ska ha klart för sig : "Jag har en gång i min ungdom varit nordisk mästare i detta skamliga hantverk"! De som räddade mig var främst tyske ryttmästaren Fritz Weidemann (känd som "Reitschule-Hannovers skickligaste hoppehästutbildare) och Thorsten Dyrssen (förmodligen den skickligaste svenske företrädare, som genom sin stora skicklighet genomgått bägge italienska utbildningsanstalterna). Först därefter var jag mogen att smälta all visdom från de övriga "Stora elefanterna". 
 DS
 

 


Copyright: Dag Nätterqvist 2000
Till startsidan

Webdesign:  Susanne Elfström, som också har gjort videon Motivera din häst