Avsikten med forskningen? Vad innebär den och för vem är den avsedd? Enligt Svenska Arméns Ridsinstruktion och TR framgår klart, att all 4-taktig trav utsätter frambenen för större påfrestning än den 2-taktiga traven - även om 4-takt orsakat av att frambenet träffar marken före bakbenet är skadligast och att detta även gäller vid galopp när galoppen är 4-taktig i stället för 3-taktig. I snart 20 år har jag påtalat, att detta äger rum vid dagens dressyrridning och varnat för dess följder. Jag deltidstjänstgjorde på Flyinge 1987 - 1991 och jag framförde då för dåvarande Flyingechefen, Ingvar Fredriksson, vet M Holmström och Jan Jönsson att dagens dressyrhästar - vid samling - har 4-takt i både trav och galopp, "Det ska vi studera medelst snabbfilmskameran" blev svaret och resultatet se vi nu. Veterinär Mikael Holmström har med snabbfilmskamera filmat ett antal framgångsrika svenska dressyrhästar, utbildade och ridna enligt dagens dressyruppfattning. Jag är övertygad om, att hans "filmning" är helt korrekt då han även har doktorerat på sin förmåga att behandla "verktyget". Av filmmaterialet har han gjort olika mätningar och kommit fram till vissa klara och tydliga konstateranden, av vilka han därefter dragit vissa personliga slutsatser, i vad som gäller hästens rörelser vid dressyrridning. Dessa slutsatser har han redovisat i olika artiklar och föredrag; I bl.a. Ridsport 23/96 och 5/99 redovisar han dessa "nyheter" om dressyrhästens rörelser. M Holmström har, med sin snabbildskamera,
konstaterat:
M. Holmströms snabbildsfilmning har således
i högsta grad bestyrkt riktigheten av det som står att läsa
i Svenska arméns Ridinstruktion och TR och som ansetts som grava
fel, ty de utsätta hästen för onödig förslitning
och även bestyrkt riktigheten av mitt påstående - som
endast var grundat på vad mina ögon ser och vad som framgår
vid studium av film tagen med vanlig amatör- eller videokamera och
efter bearbetning i hjärnan - att detta är typiskt för dagens
dressyrridning.
SLUs "forskare", M Holmström har, genom sin
snabbildskamera, trott sig veta bättre än gårdagens veterinärer
och hippologer och har dragit helt egna och andra slutsatser och därigenom
kommit till ett helt annat resultat än dessa.
Ridsportförbundets ansvarige dressyrdomarutbildare, B Tibblin, yttrar i Ridsport 12/96 , att det som filmen visar är ett bevis på att vid dagens dressyrridning har "kraven skärpts i avseende på samling". - Då måste man verkligen läsa filmen "som fan läser Bibeln". M Holmström påstår således:
Dessa påståenden bör M Holmström med det snaraste glömma , helst förneka, ty de skulle få t.o.m. "Salig Dumbom" att bli grön av avund. Det som visas på filmen och som vissa personer kalla för samling är inte vad som menas samling och det som de kalla för piaff är inte vad som menas med piaff. Enligt Svenska Arméns Ridinstruktion och Tävlingsreglementet beror hästens (ekipagets) balans (samling) på - var bakhovarna sätts ned i förhållande till hästens (ekipagets) verkliga tyngdpunkt. Vid piaff ska takten bibehållas. Den kunnige vet att hästen hållning vid dagens dressyrridning omöjliggör för ryttaren att bringa hästen till ovanstående korrekta samling, vilket även innebär att ryggmuskulaturen ej arbetar rätt och med ryggskador som följd. Det finns ingen "fjäderkraft" vare sig hos den rätt byggda hästen eller någon annan häst. Det är bara en synvilla. All rörelse sker medelst muskelkraft - kombinerat med vissa naturlagar. De för hästens uppgifter ändamålsenliga skelettdelar och däremellan ändamålsenliga ("riktiga") vinklarna kommer att sätta aktuella muskelgrupper i ändamålsenligt arbete. Detta uppfattas tydligt av den kunnige, som då genom kunnighet och erfarenhet kan ge fingervisning om vartill hästen kan vara lämpad - om mentaliteten är lämplig. Det är detta som gör, att bl.a. en sprinter är byggd och rör sig på ett annat sätt än en "Grand Nationalhäst". En "hoppehäst" kan med fördel se ut som en lämplig dressyrhäst men det är inte säkert, inte ens troligt, att en dressyrhäst ska se ut som en framgångsrik hoppehäst. Det finns i Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940 på sidan 44, bild 21, en mycket bra och lättförståelig mall på ridhästens (dressyrhästens) utseende. Den kunnige vet även att bakbensvinklingen inte har med förmågan till undersättning att göra - annat än att hästar med krokhas sakna förmåga till kraftig undersättning. Den kunnige vet även, att ändringen av bäckenbenets läge påverkar hästens möjligheter till ökat undertramp (undersättning). Den kunnige vet även att en olämpligt skapad (för lång) häst trots 2-taktig trav överbelastar frambenen. Skulle hästen dessutom tvingas att röra sig i 4-takt - vore katastrofen oundviklig. Forskning med hjälp av snabbildskamera kräver
stor skolning, kunskap och viss erfarenhet -
M Holmströms yttranden och slutsatser av det han sett på filmen , verka vara ett tydligt bevis för, att dagens veterinärer sakna ett godtagbart grundkunnande i vad rör de kinétiska och anatomiska betingelser, som är kopplade till ridning och hästar. För att komma till korrekta slutsatser i dessa frågor, hade det vid filmningen krävts mer sofistikerade mätmetoder i vad avser detaljer hos häst, ryttare och ridning än vad M Holmström använt sig av. Den skicklige forskaren, som arrangerar och analyserar detta, skulle t.o.m. få "Svensson", att begripa innebörden av O Lörkes ord "Vikt rider". Om SLUs forskning ska ha något värde i dessa frågor bör M Holmström med kvalificerad hjälp, med snabbildskameran, filma ett antal dressyrhästar, som är utbildade för att röra sig på det sätt som TR föreskriver. En jämförelse mellan dessa bägge "skolorna" kommer att visa på skiljaktligheter av vital betydelse. Då först kanske M Holmström får saklig grund för att framföra, att "de gamle lärt sig fel" och då först finns måhända fog för M Holmström m.fl. att åka runt och hålla föredrag och clinics för kommande generationer. Det kan också betyda, att många tusen hästar - dagligen - tillfogas helt onödiga skador på grund av okunskap och dåligt omdöme från ansvarigt håll. Ridsport måste alltid bli en sport för människor med häst - där allt till 100% ska ske på hästens villkor - och där onödig förslitning (skador) på grund av klara och tydliga felaktigheter vid utbildning , träning och utförande ej får tolereras. Detta måste vara den viktigaste uppgiften för SLUs inriktning av sin forskning. Forskningsresultaten (mätresultaten) bör sammanställas och utvärderas av SLUs ledning, innan de överlämnas med rekommendationer om vad som för hästens hälsa ska undvikas eller rent av förbjudas. Detta bör fastställas av Statens Jordbruksverk. Överklagande sker hos Jordbruksdepertementet. Törnbotten 1999-04- 05
|
|