För den "klassiska ridkonsten" - vars utbildningsmetodik är att på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst - är detta närmast en direkt katastrof.

Det "nya sättet" att rida är ingalunda nytt. Det har varit känt i över 100 år - men förkastats, då det givit hästen just de skador, som efter arméns avhästning 1968 åter börjar bli aktuella - frambens- , rygg- och även mentala skador.

Jag hade sedan 70- och 80-talet sett "tendenserna" och genom artiklar i facktidskriften Ridsport varnat för följderna. Under 90-talet har jag konstaterat katastrofen. Min "forskning", som resulterat i min artikelserie "Den naturliga vägen till Harmoni" har bestyrkt "gårdagens klassiska ridkonst", vars huvuduppgift var att undvika dessa skador.

Genom att läsa Bo Tibblins bok "På tygeln" har jag sett tendenserna och genom att läsa hans bok "Ridlära" har jag kunnat konstatera varifrån "ridningens Rocca-Gil" emanerar. 

Dressyrdomarnas vackra prat är bara ett signum på och förtydligar endast ordspråket "Att gömma skit i silkespapper" samtidigt som det visar, att de ej förstått dressyrtävlingens verkliga och sanna avsikt och uppgift.

När Svenska Ridsportförbundet inte lyssnar och när dess ansvariga stänger "facktidskrifter" för de invändningar, vilka de ej sakligt kan bemöta, finns det bara Jordbruksverket att vända sig till för att rädda hästen - trodde jag i min enfald. Men hejsan vad jag bedrog mig. 

Jag ska i en serie artiklar redovisa vad som skett och hur resultatet blivit. (Intresserade läsare bör därför noga läsa min skrivelse till Jordbruksverket från mars 1998 samt min artikelserie "Den naturliga vägen till Harmoni". Dessa finnes på min Hemsida). 

Fas nr 1

När jag i mars 1998 insänt min skrivelse till Jordbruksverket, sökte jag personlig telefonkontakt med ärendets handläggare, vet. My Sahlman. Det framgick då klart och tydligt att hon ej hade någon erfarenhet av ridhästar och ridning. "Pressreleasen" i mars, hade framkallat en storm i ett vattenglas, som resulterat i, att Ridsportförbundet sammankallat sitt Djurskyddsutskott, vilket - enligt en artikel i Ridsport nr 10 kom till allmänhetens och min kännedom (i maj?) - och som helt friade Svenska Ridsportförbundet och dess ansvariga. Där framkom även, att Jordbruksverket haft personal närvarande. Jag ringde därför till Djurenhetens dåvarande chef, Håkan Henriksson, och uttryckte min förvåning över, att jag ej fått möjligheter att närvara. Jag märkte att även han saknade erfarenhet av ridning och ridhästar, varför jag ställde mig till personligt förfogande, vilket direkt ratades då han hade sakkunniga, "forskaren" Mikael Holmström, som "källa". Han verkade enbart irriterad. 

Allt detta resulterade i att jag skrev en artikel, som insändes till tidskriften Ridsport och som även 7/6 sändes till Jordbruksverket och som en orientering även till prof Harry Pettersson och prof Stig Drevemo samt en skrivelse, som 8/6 sändes till Håkan Henriksson.
 

Till Jordbruksverket 

"Översänder härmed för kännedom den artikel jag insänt till tidskriften Ridsport för att ge min syn på Ridsportförbundets åtgärd att inkalla djurskyddsutskottet i anledninga av min skrivelse till Jordbruksverket och resultatet av utskottets sammanträde."

Med vänlig hälsning
Törnbotten 7/6 1998
Dag Nätterqvist
 

"Militära ridinstruktioner och TR bygger på praktisk forskning"

Att min skrivelse till Jordbruksverket skulle få Ridsportförbundet att blixtinkalla sitt djurskyddsutskott förvånade mig - inte. Här gällde det att rädda ansiktet på vissa människor. Inte att rädda hälsan på hästen. Jag har sedan 80-talet i denna tidskrift sökt varna för den återgång till den "Plinznerska skolan" som sker både i Tyskland och andra länder, speciellt Sverige, då denna typ av ridning visat sig vara negativ för hästens hälsa.

Mitt "Upprop till ryttare, tränare och domare" 1996 blev positivt bemött av främst mer erfarna ryttare men synnerligen negativt av tränare, domare och ridsportens ledning. Jag har genom publicering i Hästjournalen av mitt forskningsresultat, som under rubriken "Den naturliga vägen till harmoni", försökt få upp ögonen på alla läskunniga ryttarintressenter och ansvariga. Antingen brister läskunnigheten eller intresset. Min anmälan avsåg därför främst att med alla till buds stående medel försöka avbryta den för hästen negativa trend, som pågår med accelererande hastighet. Om Ridsportförbundet läst och beaktat det jag skrivit i Ridsport och i Hästjournalen hade det aldrig blivit någon skrivelse till Jordbruksverket. Eftersom detta icke skett, hade det varit bättre att i skrivelsen läsa vad jag skrivit i stället för att läsa i dagspress och tidskrifter läsa vad jag icke skrivit. Då hade måhända Ridsportförbundet inkallat de för rid-, dressyr- och domarutbildningen ansvariga i stället för djurskyddsutskottet. Veterinärerna borde fått uttala sig om de skador, som jag påstått vara en följd av dagens ridning (frambens- och ryggskador samt andningsproblem). Jag påstår att domarna är "boven i dramat" på grund av deras bristande skolning (okunskap om resultatet av hundraårig forskning i ämnet). Den frågan torde vara värd en "egen mässa" med helt andra inblandade än djurskyddsutskottet.

Veterinär L Rådberg känner tydligen inte till, den oerhört stora forskning, som ligger bakom, hur olika sätt att rida påverkar benägenheten för olika skador. Denna forskning har i flera hundra år skett i samarbete mellan hippologer och veterinärer. Som praktiska försöksobjekt ha dessa haft miljontals hästar ur världens alla militära förband. Resultatet av denna forskning har blivit de olika nationernas militära ridinstruktioner. Dessa ha ständigt hållits levande (förnyats) vid nya veterinära "upptäckter" om hästens anatomi. Likheten mellan olika nationers forskning (Ridläror och ridinstruktioner) kan tydligt iakttagas. Därav tävlingsreglemetet (TR). 

Här följer nu utdrag ur den Ridlära vars ridutbildningsmetodik Svenska Ridsportförbundet under lång tid har ansett vara riktig och som skall fortgå. ( Taget ur B Tibblins bok Ridlära. B T är förbundets företrädare inom dressyren).

1.  Många av ryggens långa och kraftiga muskler gå fram över halsen och fäster i nacken. (Fel)
2.  Eftersom hals- och ryggmuskulatur står i direkt förbindelse med varandra kan hästen med halsen påverka kroppen i övrigt exvis höja ryggen. (Fel. Kan endast ske om hela hästen är i luften. Ryggen kan dock aldrig höjas eller sänkas genom dess muskler)
3. Att eftergiften i nacken är en följd av en eftergift i bakbenen. (Fel)
4. Att vid samling drar bukens muskulatur bäckenet närmare bröstbenet och då kommer ryggen att höjas. Bakdelen kommer då att sänkas och hästen kommer att trampa närmare tyngdpunkten. ( Fel)
5. Dessa fyra "fakta" (1,2,3,4,) är upphovet till myten om den unika "muskelringen", som skapar myten om en "arbetsform" (arbetsställning). (Felaktig slutsats)
6. I denna "arbetsform" (arbetsställning) skall hästen arbetas för att "muskla upp sig" för att lättare bära ryttaren och för att orka utföra de rörelser som senare kommer att krävas. Ryggmusklerna kommer att "dras ut" och därigenom höja sadeln med ryttaren ifrån skelettet och därigenom skydda tornutskotten. (sagan om hängmattan) Hästen får i denna arbetsform gå med nosen klart bakom lodplanet genom ögat.
 (Fel och en mycket dålig slutsats).
7. Att det finns en remontform. (Fel  Se p 6)
8. Att hästen även vid uppvärmningen skall gå i "rätt form". (Fel)
9. Hästen skall "tänka" framåt - nedåt.  (Fel) 
10. Även i den mycket låga formen skall hästen gå på tygeln. D.v.s. "Gå såväl bakom handen som under tygeln." (Detta är ett mycket gravt Fel).

Att utbilda och rida enligt dessa 10 punkter skapar förutsättningar för, och ger frambens-, ryggskador och andningsproblem . Detta har varit känt i över hundra år. Den, som inser att dessa punkter är fel, förkastar gramantygeln. Den, som kan och förstår hur man dresserar djur och förstår felaktigheterna i ovanstående 10 punkter har möjlighet att utbilda sin häst så att den rör sig på det sätt TR bestämmer. 

Detta sätt att rida har i minst 100 år varit känt för att ge frambens- och ryggskador samt andningsproblem. I Ridsport nr 10 har L Rådberg uttalat sig om frambensskador: Han säger: "Trots att hästen endast motioneras en timme om dagen och det på en bana med perfekt underlag där varje sten är bortplockad för att inte hästen skall snava , gör de flesta hästar sig illa i rörelseapparaten på grund av yttre skador som vrickningar och påslag. Enligt färska siffror är hälften av skadorna på halvblodshästar relaterade till rörelseorganen; led- och senskador och hältor. Vad de i sin tur bero på vet man inte. Återigen - det saknas forskning". 

Detta styrker helt mitt påstående om frambensskador. Förmodligen kan många fall av vrickningar läggas till eftersom ridningen sker med hästen i framvikt (på bogarna) och kan då ej parera ekipaget tyngd. Till detta uttalande lägger jag det uttalande som prof Harry Pettersson , chef för Hälsingborgs Djursjukhus, gjorde häromkvällen under ett föredrag. Han framförde att den kanske besvärligste "hästsjukdomen" under senare tid är ryggskador. Förmodligen uppkomna genom felaktig ridning och felaktig, måhända för tidig ryggbelastning. Detta styrker mitt påstående om ryggskador genom ridningen. L Rådberg har i sitt uttalande ej berört andningsproblematiken, Men det har veterinär W R Cooks gjort i en artikel från Equine Pactice vol 2 1980, där han påtalar skadebenägenheten och olägenheten för hästar då deras huvud placeras bakom lodplanet genom ögat.(bilaga 4 till min skrivelse.) Styrker mitt påstående om andningsproblem.

Forskaren i församlingen, veterinären M Holmström, har ju med hjälp av "Salig Dumbom" (snabbildskameran som redovisar vad som sker, men som ej kan skilja mellan orsak och verkan), bestyrkt tidigare forskning, som säger att vid ridning enl p 1-10 kommer hästen att gå i framvikt (ökad belstning på framben). Detta förmärks kanske tydligast vid samling genom att bl.a. traven och galoppen blir 4-taktig i stället för 2- resp 3-taktig och genom att bakfoten sättes i före framfoten.

Ovanstående veterinärutlåtanden är orsaken till att jag begär att hästar ej skall få tävla i uppsutten hoppning före 5 års ålder. Trots att hästen med alla sannolikhet plågas av dessa genom felaktig ridning orsakade skador har jag ej benämnt detta som djurplågeri. Detta ord har jag använt vid ett tillfälle och då  i följande sammanhang: "Det som visas innan en dressyrtävling d.v.s. förberedelsearbetet, vilket ofta sker några timmar innan klassens början är ofta rent skrämmande. Där ser man ofta hästar, även unghästar, försedda med gramantyglar som drar ner hästens nos till bringan, i timmar bringas till uttröttning för säkerställandet av den fullständiga eftergivenheten; den s.k. "Rollkuren"(se bif foton bil 4). Detta är en ren form av grovt djurplågeri, som åses av både domare, ledning och av Jordbruksverkets utsedda veterinärer ; helt utan åtgärd. Detta hade aldrig tidigare kunnat äga rum och borde aldrig få förekomma. Det är en skam för ridsporten att sådant kan tillåtas. Jag som yrkesman vet vad det innebär för en häst och att detta måste vara ett klart brott mot djurskyddslagen". Jag vidhåller än i dag att detta sätt att behandla en häst, ständigt är djurplågeri. 

Jag förmodar att utskottet sett den videofilm jag medsänt. Rådberg säger att "det handlar om extremfall". Det märkliga med dessa extremfall är, att de förmodligen förekommer dagligen. Av tävlingsryttare och främst av elitryttarna. Att de mycket ofta sker på Strömsholm, på Flyinge, vid Hogsta. I stort sett överallt där det finns tävlingsryttare (med sina unga idoler). Vid klassisk ridning behövs ingen gramantygel. Skulle vanligt folk se och höra att ryttare i svår klass behöver "taljor och block" för att rida skulle de fråga : "Varför lär ingen dom att rida?" Jag har med min skrivelse velat avbryta det ridsätt, som är till skada för hästen för att återgå till det beprövade ridsättet (Det klassiska), som är till gagn för hästen och där nacken ständigt skall vara halsens högsta punkt, vilket borgar för att nosen ständigt är framför lodplanet genom ögar. I detta får jag ju fullt stöd av L Rådberg. Jag ser med glädje fram mot ny forskning, som kan komplettera den forskning, som redan finns. 
Näst efter ryttarens hälsa är det viktigaste, att hästen ej utsätts för onödigt slitage och skador.

Dag Nätterqvist

PS  Fråga till forskare och domare: "Hur kan det vara möjligt att rida skolorna i passage?" DS
 

Till Jordbruksverket Håkan Henriksson 
Törnbotten 8/6 1998

Prof Harry Pettersson f.k.
Prof S Drevemo f.k. 
My Salman f.k.

Översänder härmed för kännedom den artikel jag insänt till tidskriften Ridsport för att ge min syn på Ridsportförbundets åtgärd att sammankalla djurskyddsutskottet för att bedöma riktigheten av min skrivelse till Jordbruksverket och resultatet av utskottets sammanträde enligt vad som framgår av Ridsport nr 10. Dessutom vill jag beröra det som framkom vid vårt telefonsamtal angående värdet av M Holmströms forskning i denna fråga.

Jag ifrågasätter inte M H´s stora skicklighet att sköta filmkameran och hans mätmetoder. Detta bestyrker ju endast vad min och tidigare forskning kommit fram till. Jag ifrågasätter endast hans utvärdering av mätresultatet. För att detta skall kunna värderas, för att ge den information som krävs, måste samma mätning göras på hästar som gå enligt gårdagens klassiska ridning ( som anbefalls av bl.a. Svenska Arméns Ridinstruktion 1940 samt av TR). Dessa värden skall jämföras. Först då kan resultatet bli till nytta vid bedömning av vad som är rätt och fel.

 Min forskning, redovisad i mina fyra artiklar, är grundade på anatomiska realiteter som parats med vissa naturlagar och egna iakttagelser understryker endast gårdagens klassiska ridning; och ger kanske främst svar på frågor "Varför" . De avviker i vissa frågor helt från det som företräds av bl.a. M Holmströms uppfattning. Därav min begäran att få närvara vid eventuella diskussioner.

Med vänlig hälsning
Dag Nätterqvist 
 

Detta är "slutet på början" och slutet på fas nr 1.

Fas nr 2 kommer att redovisa hur de ansvariga på det statliga Jordbruksverket sökt lösa sin uppgift.

Dag Nätterqvist