Jag får många brev med både uppmuntran och tack, men  många läsare är mycket irriterade över, att tidskriften Ridsport vägrar att införa insändare, vilka  stödja  de idéer och den kunskap jag söker förmedla från en förgången ridkultur till dagens mer  komersiellt utnyttjande av hästen. Ett utnyttjande utan synbart intresse över hästens  ”väl och ve”. (Det är märkligt att ingen hittills har kunnat vederlägga något  av det jag skrivit!) 

Till  dessa läsare säger jag : "Vad väntar Ni Er? Om  någon inom etablissemanget uttrycker något i de tidskrifter, som är förbundets talorgan, så får ingen annan motsätta sig detta hur vansinnigt det än är" . 

Detta är bl.a. en av ridsportens demokratiska lagar, vilken  är mer till gagn för ledningen än för hästen och sporten. Det är  både beklagligt och skrämmande, att så många  hästintresserade  har kommit underfund om detta. 

Tidskriften Hästen är ytterligare en  tidskrift, som i likhet med Ridsport är förbundets talorgan och därför slipper utgifter för moms. Den ha en  annan taktik. Den försöker misstänkliggöra sakligheten i det jag skriver, genom att i ingressen framföra negativa och felaktiga uppgifter om min person.  

Den enda riksomfattande hästsporttidskriften, som verkar sätta hästen före människan och sanningen i sak före persondyrkan synes vara tidskriften   "Hästfynd", som  drivs helt privat och  betalar moms. Sporten skulle må bra av fler tidskrifter av det slaget.  Heders!! 

Man kan i en sport, där djuret är huvudaktören, starkt ifrågasätta den utveckling, (framåtskridande?), som sker, när den sker i en sådan riktning, att  djurens mentala och fysiska hälsa  överhuvudtaget kan ifrågasättas??? 

Kräver inte vanlig anständighet att ansvariga  och berörda parter först genomför en synnerligen noggrann forskning om detta nya sätt att rida är till hästens ”fromma” - innan  "nyheterna" godtas?  

Svenska Ridsportförbundet har mycket att lära av Svenska Kennelklubben i detta avseende. Där har man i princip förbjudit all "dressyr" medelst våldsmetoder och med användandet av "tvångshjälpmedel" som ersättning för dressyr genom skicklighet. 
Inom ridsporten tillåts de grymmaste metoder för knäckande av hästen att användas av såväl nybörjare som andra direkt olämpliga personer. Jag tycker att detta är en skam. 

Samling 

Många läsare frågar om ryttaren, för att få samling, samtidigt skall driva och förhålla!? 

Jag rekommenderar läsarna att gå tillbaka och läsa min artikelserie "Den naturliga vägen till harmoni"  för att fräscha upp kunskaperna om idéerna för ridningens utförande och  för att samtidigt  få svar på den eviga frågan "VARFÖR". 

Samling är måhända det kanske svåraste inom ridkonsten. Mitt svar blir därför lite  omständligt. 

Fortfarande gäller den gamla (klassiska) franska  devisen (i svensk översättning) "Hand utan skänkel och skänkel utan hand". Ordet skänkel innebär framåtdrivande hjälper. Ryttarens framåtdrivande hjälper är bara inövade signaler, vilka för hästen mentalt betyder att han skall röra sig framåt till skillnad från den sidförande skänkeln vars inverkan påverkar hästen rent mekaniskt och för hästen lättförståeligt.  

På vanlig bondsvenska innebär detta, att samling ej uppstår genom "att sparka i ena ändan och dra i den andra", vilket tyvärr synes vara en utbredd uppfattning - inte minst inom dressyrsporten. (Detta framgår tydligt vid studium av filmer. Fotografier av olika  idag framgångsrika ekipage, som  visas i bl.a. tidskriften Ridsport förstärker intrycket. Några decennier tidigare hade dessa foton visats med en text, som sade "Tyvärr måste detta mycket förtjusande ekipage sättas ned på grund av... osv".)  

Samlingen skall resultera i att nacken höjs (vilket innebär att den sammanlagda vikten av huvud och hals kommer närmre bakhovarnas undertramp), tempot bli lägre men takten skall bibehållas  och bakbenen (-hovarna)  fortsätter att trampa väl fram under hästens bål.  

Det kanske viktigaste är, att hästen mentalt hela tiden strävar  framåt, vilket främst är ett resultat av aveln, "det genetiska arvet" vars lagar J G Mendel skapade redan på tidigt 1800-tal och som i dag fortfarande gäller. 

Vid hoppning  innebär detta i regel,  att förhållningen verkar först när hästen bjuder framåt (mot hindret)  och suger mot detta; nacken högst och nosen mer eller mindre långt framför lodlinjen genom ögat . Bakbenen trampar väl fram under bålen. Suger inte hästen framåt för att hoppa, blir det heller ingen samling och resultatet blir då förmodligen helt otillfredsställande.  

På motsvarande sätt skall samling ske vid dressyrridning. Den sker då för olika signaler (hjälper) från ryttaren. Bjudningen framåt är ett resultat av  aveln men kontrolleras dock genom  bl.a  ryttarens sits - främst rygg. Minskning av tempo ges av tygeln (kräver viss teknik). Typ av rörelse som ryttaren önskar ges genom en kombination av sits, hand och skänkel. Att benen fortsätter att trampa och bakfötterna trampar framåt under hästen  är så inövat och befäst  att det av hästen sker reflexmässigt. 

De måhända största problemen vid inlärandet av högre grad av samling; som piaff, passage och piruetter, är de problem, som kan uppstå om början blir felaktig. Hästen lär sig nämligen snabbt att  hitta de "luckor", som kan uppstå hos ryttaren och på vilka  sätt  han kan begagna sig av dessa för att undandra sig  det han kan uppfatta som onödigt jobbigt. 

Detta kräver, att ryttaren från början, har en skicklig "övervakare", tränare. 
Tänk på det klassiska talesättet "Ger man hästen ett lillfinger tar han snabbt hela handen". Detta gäller både vid ridning och när man matar hästen med handen. 

 Lycka till! 

Törnbotten  1998-11-06 
Dag Nätterqvist       VBF     GSR