Det trevligaste är att läsa om alla framgångar svenska hopperyttare haft. Att detta huvudsakligen skett på svenskuppfödda hästar är dessutom ett bra betyg för våra uppfödare. Det samma gäller fälttävlansryttarna. Om jag bara slapp att se missbruket av gramantygeln och dess negativa följder!!! 

Fördelen med dessa grenar är att resultatet av träningen framkommer vid tävlingens genomförande genom "självmarkering". Det förekommer inte bortförklaringar eller något personligt tyckande. När det gäller dressyrtävling är förhållandena helt annorlunda.  Här gäller enbart ett personligt "tyckande" av alla inblandade från ryttare till domare vilkas kunnighet och syften kan variera högst väsentligt. 

Dressyrridningen har tre huvuduppgifter:

1.att utbilda hästen så att den - trots ryttarens tyngd - rör sig i balans, för att ej överbelasta de i detta avseende känsligare frambenen. Detta kräver en korrekt ryggverksamhet. Felaktigheter i detta avseende leder till ökade rygg-  och frambensskador 
2.att hästen i rätt balans ska vara ridbar (lydig) vid utförandet av alla i programmet ingående rörelser. 
3.att en utbildningsmetodik ska användas som på naturlig väg och med hänsyn tagen till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst. 

Den som följt dressyrridningens utveckling, läst de senaste "ridlärorna" och åhört olika clinics och lektioner hållna av "dressyrringens" ledande företrädare kan lugnt konstatera att det förekommer många grava felaktigheter (skillnaden mellan fakta och önsketänkande) - inte minst i vad som gäller hästens anatomi, fysiologi och rörelselära. Detta framgår mycket tydligt för den som läst Förbundets "dressyrbibel", Bo Tibblins bok Ridlära. Detta till skillnad mot Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940.

Man konstaterar att dressyrledningens viktigaste önskan innan Sydney är att höra på föredrag av en golfpedagog och en mediaguru med obefintliga kunskaper om hästen och de anatomiska och andra lagar som måste följas för att ridningen ska ske på hästens villkor och därigenom har möjlighet att bli riktig.  I dag gäller vid dressyrtävling "I de blindes rike är den enögde kung". Skulle dessa två personer upplysts om hur det går till inom "dressyrringen" är jag övertygad om att de skulle framfört helt andra åsikter. 

Det ska bli mer intressant att se resultatet av den tyske dressyrryttaren, J Hilberaths träning - än att höra vad han säger. Han är ju "klonad" av företrädarna av den nyuppståndna tyska dressyruppfattningen, vars sätt att utbilda hästen är ett tydligt steg tillbaka och ett till synes klart brott mot djurskyddslagen och som ej kan accepteras av en hästvän. 

Hittills har dagens dressyrryttare ( och dressyrdomare) varit bättre att beskriva sin skicklighet än att själva eller genom sina elever visa att de genom sin träning kan få hästen att röra sig på det sätt som TR föreskriver. ( p 1-3 ovan).

Hans uttalande om "låga formen" får mig att "ana ugglor i mossen" - men man vet ju aldrig vad han i verkligheten har sagt. (Det kommer att visa sig).  Ett tydligt exempel på detta är artikeln om "dressyrframgångarna" i Berlin. 

Fotografiet av Louise Nathorst på Guinness 888 visar tydligt hur rätt jag har i mina påståenden, att dagens dressyrtävling är en tävlingsform där domarnas viktigaste uppgift synes vara att bedöma och belöna om hästen är kvar i framvikt även under de olika rörelsernas utförande!!  (Under den klassiska epoken hade Guinness 888 varit klart underkänd - under dagens "slit och släng epok " är rörelsen förmodligen "jättebra" utförd och blivit belönad med betyg över 5).

Lussans och artikelförfattarens uttalande om domares uppfattning närmast styrker tvivlet på trovärdigheten och värdet av domarnas bedömningar. Det är ganska självklart, att huvuddelen av 90-talets dressyrdomare dömer på det sätt, som de fått klonat under en 10-årsperiod. Men när man ser bilden på Guinness 888, som värderades så högt, kan man inte annat än undra?  Det kan ju vara så att den engelske domare, som bröt sig ur de "hjärntvättades klan", var den ende, som inte var klonad av dagens tyska uppfattning?  Det gäller nu för Erik Lette att åter ta fram "partipiskan".

I nr 22 framfördes även andra missnöjesproblem och försök till bortförklaringar, vilka måste få tänkande människor att reagera. De ansvariga lär få uppleva sanningen av ordspråket "Som man bäddar får man ligga".

Att tillbakagången inom dressyrsporten är och förblir en skam för ridsportens ledning och ett lidande för hästar och många hästälskande elever framgår inte minst av den enorma brevskörd som kommer till mig från både upprörda, f-e och förtvivlade brevskrivare. Här är ett exempel. 
 

Goddagens Dadde!

Jag är säkert inte den enda som skrivit till dig om det jag nu tänker försöka återge, men kanske kan du i slutändan samla in alla åsikter, synpunkter och reflektioner från dina läsare till en sorts protestlista mot dagens dressyrsituation. Jag tänkte berätta hur det ser ut runt mitt dagliga liv i hästvärlden.

Från början var jag väl som alla andra en liten "ridskoleunge" som var lycklig för minsta kontakt med dessa underbara hästar. Jag slet för att jobba ihop en kvart på hästryggen genom att leda nybörjare, smörja sadlar och hämta korv med bröd till Ridlärar'n, som var min enda sanna gud på den tiden. Hon kunde ju allt!! På det viset fortsatte det - Ridlärar'n var Gud - Allt hon sade och gjorde sögs in av mitt kunskapstörstande medvetande. 

Men någonstans i tonårens hormonsus glömde jag av hästarna, ägnade mig åt annat strunt i några år, men i 20 års åldern kom suget tillbaka. Jag kände mig lite för "gammal" för att gå tillbaka till ridskolan och möta de tjejer och killar som var mina kompisar och vid det laget gått om mig i kunskaper, så jag höll mig mest till skogsluffning och "hobbyridning". Jag hjälpte till i mindre stallar och red privathästar istället. Och någonstans där sa det "klick”.

Jag tror det var första gången jag satt på en häst som var så totalt avslappnad, tillitsfull och välriden att jag för FÖRSTA gången i hela mitt liv inte satt och hade en ständig kamp med en stretande häst.

Nu är jag snart 28 år och har faktiskt inte förrän nyligen "upptäckt" dig och dina anhängare. Det var som en otrolig aha-upplevelse. Jag har helt ärligt talat gått omkring och trott att jag var helt ensam i hela världen. Den underbara hästen som väckte mig antog jag helt enkelt att -ok, ägaren är väl så duktig på att rida att hon lyckats få hästen så lydig. (enligt den läran jag fått mig itutad) Men jag började som sagt fundera, fick genom en gammal "hederlig" hästkarl tag i Müselers bok och njöt av den länge - det lät så rätt. Men ack !? Om jag försökte tala med någon om det. så trodde dom att jag var knasig. "Det var ju då det" , sades det. "Han var ju inte KLOK", kunde det också låta.

Envis som jag är så höll jag ändå fast vid vad jag då trodde var mina "egna udda teorier". Under några år fick jag den äran att äga ett alldeles underbart halvblod av den gamla stammen. (Den gamla stammen är vad jag kallar de halvblod som inte är avlade att se ut som fullblod med små ädla huvuden och tunna ben, utan rejäla kraftiga halvblod med "stolpar" till ben och kraftiga uttrycksfulla huvuden). Han hamnade hos mig som pensionär och sades ha bara något år kvar att ge, men ack vad de bedrog sig. Vi fick nästan 6 underbara år tillsammans. Jag provade mig fram med mina idéer, jämte det jag lärt mig av Ridlärar'n. Inte det bästa kanske och jag antar att det kunde ha gett mig en mycket förvirrad häst - men det var en herre med mycket gott huvud och stort tålamod och jag kom efter tag underfund med att han trivdes bäst med min "egen" ridning. För ett tag sedan nu gick han dock bort, och jag ploppade fram ur den lilla isolerade värld han och jag levt i.

Jag har återgått till att hjälpa bekanta med deras hästar i väntan på att jag skall hitta en häst som kan matcha min underbara gentleman. Men nu har jag ju då en helt annan syn på det här med dressyr och hästhantering För ungefär ett halvår sedan "upptäckte" jag som sagt Dig och flera andra som delar samma värderingar. Jag är överlycklig för detta, men samtidigt helt förtvivlad över det jag ser omkring mig. 

Jag bor och rider i Stockholm och har många ridskolor, stall och hästmänniskor i min närhet. Jag har läst igenom dina debattinlägg, artiklar och dina läsarbrev. Som du säger så kan jag också se på tävlingar att ryttarna och då även hästarna premieras för fel beteenden.

Men det jag tycker är hemskast av allt - är det jag ser omkring mig dagligen. Alla dessa ryttare, som genom ridskolor, tränare och diverse lektyr så uppenbarligen lärt sig så totalt galen syn på dressyrridnig och hästhantering över huvudtaget. Jag känner ju själv att den grunden jag fick inte alls var vad jag vill uppnå idag, men ändå tror jag att jag var lyckligt lottad som red på en mycket gammal och väletablerad ridskola som leddes av en Herre som säkerligen kommit ur någon årskull på Strömsholm - inte långt från Din egen. Min Ridlärare var ung och fostrad av den yngre skolan men hennes idéer hade säkerligen inte HELT fritt spelrum i undervisningen då. 

Egentligen vet jag inte alls vart jag vill komma med det här brevet, förutom att jag känner en sådan vanmakt. För mig känns det ända in i benmärgen att se ryttare i långa banor försöka medelst dunkande skänklar och slitande och dragande tyglar få sina hästar att bli lyhörda harmoniska hästar. För det är ju vad de egentligen vill ha. Det är absolut inget fel på ryttarna egentligen, vi har ju samma mål, men så olika medel...

Jag har ridit mig igenom högvis med instruktörer men många gånger avbrutit lektionen efter bara en liten stund. För mig är det en stoppskylt när det första de säger är något i stil med:  - Men ta tag i honom då! Håll emot framtill och lägg till pisken på rumpan så du får ihop honom! Dra och driv! Jösses....

Även det som beskrevs i ett annat läsarbrev om ridläraren som gick bredvid med tyglarna i sina händer har hänt mig. Något annat MYCKET vanligt är detta med hjälptyglar...  Jag vägrar konstant om det inte finns en mycket stor anledning till det, men många stallkamrater och andra bekanta rider på dem med glädje. Oftast bara för att - Ridlärar'n sa ju så... Det känns lite som om det stora felet ligger i undervisningen, inte i det breda ryttarledet. Ganska självklart att om instruktören säger att graman eller skarpa bett är en bra lösning, så nappar ju eleven. Och desto berömdare instruktör, desto större anledning att glänsa med att -NN sa faktiskt att JAG måste...o.s.v...

Jag skulle kunna hålla på så här i evigheter, en enda lång klagolåt blev det... Det finns dock ljuspunkter, hoppas bara att de orkar brinna med så lite bränsle tillfört.

Detta är ju inget brev med någon direkt förfrågan till Dig, men jag skulle ändå bli glad för någon form av respons från Dig. 

Med de vänligaste hälsningar och en önskan att du får allt stöd du behöver i din kamp!
NN
Stockholm

P.S.
Ett annat av dina läsarbrev var från en instruktör som inte kunde hitta några elever, skulle du höra av någon sådan här i Stockholm så skicka honom bums till mig (blink). Storstad eller inte, men det är mycket ont om instruktörer med klassisk inriktning. Jag har då rakt inte hittat någon...
D.S.
 

Responsen från mig blir:

1. Den 18 november avsände jag en förnyad skrivelse till Jordbruksverket, där jag begärde ett ingripande mot en ridning, som är byggd på de anatomiska, fysiologiska och kinétiska felaktigheter som anges i nu använd litteratur och som bedrivs vid de olika utbildningsanstalterna .

2. Jag har idag från Rosenbad fått bevis på, att mina skrivelser till Jordbruksministern, Skolministern och Idrottsministern - med en orientering i denna fråga är registrerade. 

Törnbotten 1999-11-21

Dag Nätteqvist VBF GSR