Hej Dadde! 
Det diskuterades på en diskussionssida på nätet om fullblod inom dressyren, och varför man så sällan ser fullblod eller fullblodskorsningar på tävlingsbanan. Där dök det upp en intressant tanke! Tydligen tycker många dressyr(?)ryttare att fullblod (xx) är för hispiga, att de inte går att rida för de bara är rädda och överkänsliga för allt. Tanken som dök upp var den att fullblod eller halvblod med mycket fullblod i (eller andra hästar som står högt i blod) är alldeles för känsliga för att stå ut med dressyrridningen som den der ut idag. De protesterar tidigare och tydligare vid fel/brysk ridning, och därför anses de som "knashästar" av många (?) ryttare. 
Vad tror du om det? Vore intressant att höra din syn på det. 

MVH MA 
 
 

Hej Dadde 
Jag har ett önskemål, jag har själv lite uppfödning mellan 2-3 ston som betäcks varje år och tycker att Sveriges avelsarbete är under all kritik. Många avlar efter Svensson- principen idag, vilket innebär att man avlar inte på SITT stomaterial utan man avlar efter vad alla andra tycker och väljer till sina ston. Detta har till följd, att ett rent dressyrsto både avelsmässigt och prestationsmässigt mycket väl kan betäckas med en ren "hoppe"-hingst och tvärtom. Eller så betäcker man ston som varken har bra härstamning, gång eller hopp i sig, eller kanske rent utav ett klass 3 sto som enligt min mening skulle vara korv istället. Efter 11 månader kommer fölet och inte är man nöjd det blev varken en dressyr eller hoppehäst av toppkvalitet - konstigt eller hur?

 Vi har en avelsförening i Sverige som inte "vågar" sätta krav först och främst på våra hingstar eller på vårt stomaterial. Jag tror mig veta att det beror inte bara på ryttaren och dess ridning om man vill nå toppen. Vi måste avla fram ett bättre hästmaterial som passar dagens hästsport. Jag vet att även inom avelsarbetet besitter du en god kunskap, dela gärna med dig av vad du tror och tycker om vårt hästmaterial idag och vad du anser är viktigt att tänka på. 
Tack för en bra hemsida, stå på dig! 

Vänligen ME

Bägge frågorna är intressanta och vardera frågan skulle kräva en egen avhandling nu blir det närmast vissa kommentarer. Jag förutsätter att med fullblod menas i detta fall den engelska fullblodshästen, som är avlad för kapplöpning.

Det gäller att först klargöra vad som är avsikten med dressyrtävlan och vad som därigenom krävs av en dressyrhäst.

Min uppfattning om vad som krävs är :

a.Friktionsfria, vägvinnande och regelbundna gångarter i fastställda takter, vilket kräver att hästen rör sig i tydlig 4-taktig skritt, 2-taktig trav och 3-taktig galopp och att hästen  normalt rör sig med en viss bärighet - att bakbenen genom riktig ryggverksamhet tar upp  mer av ekipagets tyngd och därmed avlastar de svagare frambenen.

b.Hästens lydnad - i begärd bärighet - under utförandet av de olika rörelserna. 

c.Elegans, vilket främst innebär att hjälperna ska vara små och nästan omärkliga.

Inom fullblodsaveln är målet att skapa "sprinters" - hästar med stor snabbhet eller "stayers" - hästar som på bekostnad av snabbeten ha förmågan att vara uthålliga och göra sig gällande på längre sträckor. Bägge dessa former ställer något olika krav på hästens exteriör och mentalitet. Vissa exteriördetaljer är dock gemensamma - skuldran, förbröstet och stort huvud på en lång hals med ringa resning. 

Måhända påminner stayerns exteriör och mentalitet mer om den häst vi önska som sporthästtyp - framförallt till hoppning och fälttävlan.

En engelsk fullblodshäst har normalt inte den trav som krävs av en dressyrhäst; är det någon som sett en hare trava? Detta innebär att fullblodshästar, som är avlade för kapplöpningssporten sällan är lämpade för dressyrändamål. "Skönhet" är ofta effektivitetens fiende.

De undantag, som bekräfta regeln ha - genom ett sekel - verkligen varit få och ha - i händerna på skicklig ryttare - visat sig kunna bli en utomordentligt bra dressyrhäst. Uttrycken "kassa", "odugliga", "knasiga", "idioter" och "istadiga" är mest kännetecknande för den, som säger dem, än för den häst vederbörande avser. 

Att en fullblodshäst reagerar starkare än en halvblodshäst för den felaktiga behandling som den i dag utsättes för - kanske främst inom dressyrridningens område - är endast bevis på en stark självbevarelsedrift och snabba reaktioner och är tecken på ett bra avelsresultat.  Erfarenheten säger "att ädla hästar reagerar starkare för felaktigheter än de oädla" och ligger ständigt "i botten" vid all sporthästavel - en balansgång på slak lina. 

En korsning mellan mentalt och exteriört lämpliga fullblod och halvblod har ofta visat sig ge en mycket bra häst för sportändamål - där varje enskild individs mentalitet och exteriör bestämmer inom vilken gren den passar bäst. 

Den tyska halvblodsaveln har under närmare 100 år varit specialinriktad på att producera lämpliga dressyrhästar och hoppehästar. [Avel för att få fram lämpliga fälttävlanshästar har under senare decennier mer verkat att följa Kajsa Vargs råd "Man tager det man haver"]. 

Svensk halvblodsavel var fram till 1968 främst inriktad på att skapa en häst lämpad för militära behov - med en rörelsemekanik som främst gav en bra trav och en friktionsfri galopp och med en mentalitet , som gjorde den lugn, lätthanterad och lättriden. Sverige importerade med jämna mellanrum tyska hingstar med tävlingsblod, för att "fräscha upp" det svenska halvblodet. Detta hade till följd, att den svenska halvblodshästen - under den tid när dressyren reds och bedömdes som TR anvisar - ansågs som världens främst dressyrhäst. [Utövarna av dagens "hästhandlardressyr" fick stå i skamvrån]. 

De senaste decenniernas import och godkännande av hingstar, lämpade för främst hoppning är, enligt min uppfattning, synnerligen förnämlig.

Om Galoppen sägs vara hoppehästens och harens "gyllene signum" - så är Den stolta, högresta hållningen av huvud och hals på den välbalanserade bålen med den flytande taktmässiga gången och där alla ändringar i hästens kroppshållningen endast är naturliga följder av ändringar i rörelserna - dressyrhästens adelsmärke. 

Den seriöse uppfödare av dressyrhästar inser detta och vet även, att vid valet av föräldrar till "Undret" gäller Mendels lag om "Det genetiska arvet", vilket innebär att de egenskaper man önskar hos avkomman måste finnas hos bägge föräldrarna - för att i någon mån säkerställa avkommans såväl exteriör som mentalitet. 

Vederbörande vet även, att den ene partens svaghet i en detalj kommer ej att kompenseras av den andre partens styrka i samma detalj. Det kan ske - men resultatet är oftast beroende av vilken av föräldrarna som är dominant i förärvningsavseende. 

Eftersom alla godkända hingstar är prestationstestade - gäller det att endast avla på ett för avsedd uppgift förstklassigt sto, vilket helst genom eget tävlande har visat sin högt stående kapacitet. Dagens "Breeders"-idé verkar vara bra när det gäller hoppning. I dressyrdelen är jag mycket
tveksam, då den endast kan vara inriktad på att bedöma gångarterna. 

Det är omöjligt att bedöma lämplig mentalitet för dagens dressyr, då denna i vissa avseenden
dels strider mot verklig dressyrs grundidéer och dels mot anatomiska, fysiologiska och
kinetiska naturlagar. I dag påminner det hela litet om spelet "Vem vill (inte) bli miljonär?" 

Tidigare då endast hästfolk var inblandade - domare, beridare och uppfödare - skapades vissa stolinjer, som oftast förärvde vissa karakteristiska egenskaper på sina avkommor - på liknade sätt som det inom all seriös hundavel har alltid gällt "En bra kennel lever på sina tikar".

Den gamla sanningen att "skit föder skit" gäller vid all avel.

Törnbotten 2000-02-07

Dag Nätterqvist

PS
Vid all seriös avel måste den ansvarige veta vilken uppgift som det avsedda avelsresultatet ska lösa. Den mest ändamålsenliga exteriören kan man i förväg teoretiskt räkna ut med hjälp av papper, penna, linjal och vissa kända matematiska och fysiska naturlagar. Till detta krävs ingen ny forskning - men väl kunskap.
DS