Hej Dag,
 

Tack för ditt e-postmeddelande. Tyvärr har inte Margareta Winberg möjlighet att personligen besvara all e-post. Därför har hon tagit del av ditt meddelande och sedan givit Djurenheten i uppdrag att besvara det. Nedan följer Djurenhetens kommentar.

Med vänlig hälsning
Daniel Blockert
Ämnessakkunnig
Jordbruksdepartementet
 

 
"Det har varit mycket givande och intressant att ta del av dina synpunkter på svensk ridsport. Det är viktigt och positivt att enskilda människor engagerar sig för djurens bästa. 

Enligt djurskyddslagen (1988:534) ska djur skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djur får inte heller tränas för eller användas vid tävling på sådant sätt att de utsätts för lidande. För att säkerställa att djuren skyddas från lidande vid tävling ska därför en tävlingsveterinär finnas på plats för besiktning av djuren. Om djur kan antas bli utsatt för skada eller annat lidande ska veterinären med omedelbar verkan antingen förbjuda tävlingen eller att ett visst djur deltar i tävlingen. Statens jordbruksverk arbetar för närvarande med att ta fram ytterligare föreskrifter för hur träning och tävling ska gå till, rörande olika djurslag. 

Vad gäller själva ridläran i sig finns det många olika uppfattningar om vad som är rätt rid- och träningsmetoder. Vi anser att det inte finns tillräckligt med vetenskapligt underlag för att förkasta i nuläget vedertagna metoder. Därför avvaktar vi Jordbruksverkets föreskrifter. Det ligger naturligtvis i allas vårt intresse att djur behandlas på ett sätt som är förenligt med god djurhälsa."

Till Jordbruksdepartementet

Daniel Blockert

Tack för ditt svar från den 14 december. Skrivelse 1999/8548.
Det är glädjande att djurenheten intar en positiv attityd till hästens hälsa. Dock anser jag det näst intill häpnadsväckande att djurenheten kan påstå följande:
"Vad gäller själva ridläran i sig finns det många olika uppfattningar om vad som är rätt rid- och träningsmetoder. Vi anser att det inte finns tillräckligt med vetenskapligt underlag för att förkasta i nuläget vedertagna metoder".

Den "ridlära" med sina metoder som används i dag har varit i bruk omkring 20 år och kan ej kallas "vedertagna". Den bygger på en gravt felaktig uppfattning om hästens anatomi, fysiologi och kinétik. Ridning enligt den "ridläran" skapar bl.a. slitageskador i frambenen och diffusa ryggskador - både dessa typer av skador var tidigare ytterst sällan förekommande. Enligt försäkringsbolagen ligger idag medelåldern på ridhästar någonstans mellan 8 och 12 år. Det är alldeles uppenbart att skadebilden hos ridhästar är fullständigt annorlunda idag jämfört med för 20-30-40 år sedan. Då var hästarnas medellivslängd runt 20 år.

Vad gäller vetenskapligt underlag för bedömning av ridmetoder kan jag enbart hänvisa till följande: 
- Prof Stig Drevemos beriktigande av den klassiska ridningens koppling till anatomi, fysiologi och kinetik.
- De klassiska principerna, som jag hänvisar till, Svenska arméns Ridinstruktion, har flera hundra år på nacken.
- De 100 000-tals hästar som under drygt första hälften av 1900-talet utbildades inom beridna förband över hela världen. Dessa hästar utbildades enligt de klassiska principerna och trots hård tjänstgöring uppnådde de ofta såväl 20- som 25-årsdagen. 

Några exempel som jag förutom min erfarenhet från mina drygt 25 år vid kavalleriet personligen känner till:
- Hästen Baccarat, som under överste H Momm vann Grosse Preis von Aachen 1938, hade deltagit i världskriget 1914-18. 
- Den norske majoren Bjart Ording vann 1847, Nordiska mästerskapen i hoppning på den tyske hästen Fram, som i kriget 1939-45 startat i Finland och deltagit i striderna upp genom hela Finland och ner genom hela Norge. Vid fredsslutet uppstallades han i karantän på min morfars lantgård utanför Oslo.

Med vänlig hälsning

Törnbotten 1999-12-14

Dag Nätterqvist