Jag har till Svenska Ridsportförbundets styrelse insänt två (2) skrivelser; den första insänd 1999-02-18, den andra 1999-08-02. Bägge skrivelserna är redovisade på min Hemsida - http://user.tninet.se/~vby441n - (med på ett år över 32000 besökare). Den första skrivelsen avser främst visst maktmissbruk inom ridsporten, främst dressyrridningen. Trots löften om motsatsen har hittills inget svar kommit mig tillhanda. Den andra skrivelsen påtalar de allvarliga felaktigheterna och de negativa följder de medför för såväl hästarna som hela ridsporten och som jag under de senaste åren kämpat för mot såväl Förbundets ledning och dess ansvariga. Ej heller här har något svar kommit mig tillhanda.

Döm om min förvåning när jag i Förbundets talorgan, tidskriften Ridsport 16/1999 får läsa en artikel med rubriken "Dags att förändra svensk dressyrsport" där Ridsportförbundets ansvarige i dressyrfrågor och domarutbildning, Bo Tibblin fått framföra "sina" idéer. 

Denna artikel har föranlett, att ett mycket stort antal personer, även högt uppsatta, ha kontaktat mig och framfört sina gratulationer över att - vad jag under de senaste decennierna framfört i tidskrifterna Ridsport, Hästjournalen och annan press samt på min Hemsida, i såväl analys av dressyrridningens felaktiga utveckling samt klara anvisningar om hur dressyrridningen ska återföras i riktiga och sunda banor - äntligen burit frukt. Att detta kan vara nesligt både för Ridsportförbundet och dess ansvariga personal är en sak för sig.

Det verkar besynnerligt, att Bo Tibblin helt plötsligt överger sina egna idéer och plötsligt anammar de idéer, som jag under ett stort antal år fört fram, vilka han, med övriga delen av dressyretablissemanget, tidigare helt förkastat. Redan i artikeln framgår det, att han inte själv förstått orsaken till varför dressyrsporten måste återföras från den av honom skapade och för hästen så förödande "ridlära". Det mesta av vad han säger, får mig att tänka på dels devisen "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" och dels på biskop Brasks lapp "Härtill är jag nödd och tvungen". "Han som vänder kappan efter vinden" passar även väl in. Det är möjligt att dylika personer kan vara bra att ha för att lura och vilseleda underordnad och okunnig personal - men för att utbilda djur går det ej.

Personal kan komma och gå - men Svenska Ridsportförbundets grundidé om hästens hälsa och om "Den utbildningsmetodik, som på naturlig väg och med hänsyn till hästens anatomi och mentalitet eftersträvar fulländad harmoni mellan ryttare och häst" - måste bestå. Svenska Ridsportförbundet måste själv rensa upp och "gå ut" och officiellt tillkännage den nya ridningens idéer och utförande - och orsakerna till detta. Jag slutar här.

Som jag ser det finns det två vägar att gå: 
Den bästa är, att vi gör ett "elegant" slut, genom att jag får svar på mina skrivelser; Förbundet redovisar och förtydligar officiellt sin nya inställning och orsakerna till detta. Då står hästen, som den slutliga vinnaren.
Den andra vägen - som jag redan förberett är: Förbundet håller sig fortfarande utanför. Jag lämnar då mina skrivelser till Förbundet till: pressen, idrottsministern och jordbruksministern. Detta är inget hot - det är endast en orientering. 

Tacksam för ett snart svar.

Med vänlig hälsning
Törnbotten 1999-09-02
Dag Nätterqvist   VBF GSR